Enligt pjäsens författare fortsätter den att locka med sina tvära kast mellan spex och tragik.
– Den lever sitt eget liv, säger Staffan Göthe.
En uppstoppad hund har sedan urpremiären på Norrbottensteatern 1986 spelats över hela landet. I lördags hade den premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, i regi av Olof Hanson.
Staffan Göthe "lägger sig inte i".
– Det är så pass länge sedan jag skrev den att jag sällan har något att tillägga. Jag tror att jag saknar den där polisiära inställningen eftersom jag själv är skådespelare. Jag är snarare barnsligt förväntansfull över att man kan ha hittat ett sätt att göra den överraskande.
En uppstoppad hund tar sin början i 1950-talet och utspelar sig under flera decennier i en hamnstad vid Bottniska viken, där ett antal på sina sätt säregna figurer lever tätt inpå varandra för att så småningom skingras.
På Kulturhuset Stadsteatern domineras Klarascenen av en trappa med olika avsatser och osynliga väggar, som ett koncentrat av hela samhället.
Enligt Staffan Göthe handlar pjäsen om hur människor gör avtryck på varandra.
– Jag försöker ställa frågor kring hur långt vi klarar oss sedan, när vi ensamma tar vårt bagage och ger oss iväg för att söka framgång. Vad betyder våra rötter och de som formade våra liv?
Han har skrivit ett stort antal pjäser både före och efter En uppstoppad hund, och erkänner att en baksida av dess framgång är att han har blivit så förknippad med den.
– Det kan kasta en skugga över andra pjäser som jag tycker är nog så intressanta. Men huvudsaken är att det inte är något jag skäms över, det hade varit förfärligt.
Han skrev pjäsen när han var i 40-årsåldern – "sommaren för fotbolls-VM i Mexiko" – och hade, som en reaktion på åldern, börjat blicka tillbaka.
Göthe växte själv upp i hamnstaden Luleå, men menar att pjäsen inte speglar hans egen uppväxt så konkret som man kan tro.
Samtidigt medger han villigt att rollfigurerna tillsammans utgör ett slags självporträtt. Där finns ljuset och mörkret, självföraktande adjunkt Lampa, utmanande Nattbiträdet och Morgan som vill sätta guldkant på tillvaron.
Trots att den skrevs för snart 30 år sedan, och tar avstamp längre tillbaka än så, tycks intresset för En uppstoppad hund inte sina. Staffan Göthe gläds åt att unga skådespelare och en ny publik fortsätter att uppskatta den.
– Det finns något ungt i den: att man kastas mellan så starka känslor, att det spexartade och djupt tragiska ligger så nära varandra, att den psykologiska realismen plötsligt slår över i det absurda.
I höst har Staffan Göthe även varit aktuell med sitt nyskrivna drama En slavisk dans, som skulle ha haft urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern men i stället sattes upp i Örebro. Men takten är lugnare än förr. Han skådespelar mindre, låter skrivandet ta sin tid.
– Och det är givande. Skisser är ju vackert. (TT)