En gammal teservis i engelsk stil har fått en hedersplats i mitt kök. Kopparna är stora och vida med rejäla öron att greppa tag i. Längs utsidorna går ett flytande stråk av flamliknande bågar och faten är diskret dekorerade med lite vassare, liksom streckmönstrade fält längs kanterna, i en mörkare brun nyans.
Kopparna kommer från mitt barndomshem och blev ett kärt återseende när jag packade upp dem där hemma. I många år hade de legat i en kartong och väntat. Det var som att återse något som jag inte visste att jag saknat, men som kändes rätt och självklart att ha nära igen.
Vad jag hade glömt var den kärva, lite sträva glasyren som gör att det uppstår ett krasande, omisskännligt ljud när koppen nuddar i fatet. Ljudet kastade mig genast 45 år tillbaka i tiden – utan att jag riktigt märkte vad som hände. För visst är väl hjärnan en minst sagt hisnande uppfinning. Någonstans där inne fanns det lagrat, det där ljudet. Och dessutom kopplat till alla känslor, synintryck och dofter som fanns med i bilden just då, i 1970-talets bekymmersfria tillvaro där solen ständigt sken och glädjen styrde stegen.
Jag kunde förnimma frukosten med hårdmackan som åts på rutin innan avmarschen till skolbussen, som alltid kom kvart över sju. Jag hörde det sjungande, sjudande vattnet till kvällsteet som pappa tillagade i tekannan med keramiksil. Det var sconesen och marmeladen. Lukten när jag öppnade locket på den bruna burken med gräddersättningspulvret Prädd, som miljökämpen Björn Gillberg senare tvättade sin skjorta i på bästa sändningstid. Jag skulle vilja läsa innehållsdeklarationen till prädden i dag. Troligen fanns det ingen, kanske säkrast så.
Vad är det egentligen som är viktigt, vad formar oss och vad stannar kvar? Vad tar nästa generation med sig från sin barndom, vilka associationer kommer de att bära med sig? Vilka ögonblick är det som fastnar – och varför? Det behöver inte vara så märkvärdigt just då, men kan ändå bli det med tiden. En till synes obetydlig gest, doft eller tanke kan slå rot och ligga vilande genom decennier, för att vid en given signal få liv på nytt, eller snarare ge oss livet som var tillbaka igen.
Som när radion drar igång en gammal kärleksballad efter ett halvt liv, och känslan att allt är möjligt, att livet ligger framför en, och att kärleken alltid ska vara så enkel som då, bara sköljer över en igen.
Det känns trösterikt att veta att de finns där, de gömda, och nästan glömda, minnena. Långt där inne bär vi dem med oss, och om vi har tur kommer de tillbaka. Även om de är på tillfälligt besök och inte på något sätt bestående, så gnistrar de till en liten stund, i denna gåta som är vårt liv.