I den inledande novellen i Jonas Karlssons nya novellsamling Spelreglerna glömmer en skådespelare sin första replik men också vad hela pjäsen egentligen handlar om. Till slut upptäcker han att hela teaterhuset lyfter och glider i väg som ett luftskepp. Den där drömtekniken ser man mycket av i Karlssons texter, också i denna volym.
En mening i den första texten vandrar sedan med i nästa. När skådespelaren upptäcker att han läser fel på ett ord i nämnda mening inser han plötsligt hur han själv och världen är funtade. Sedan blåser den där insikten undan; han och världen är väl funtade så.
Novellen Fakturan handlar om en man som får en räkning på 5,7 miljoner. Allt kostar, säger den handläggare han får tag i efter närmre 26 timmar i telefonkö: staden, sommaren, träden, folk som rör sig på gatan, dofterna, barn som leker, hans vänner, nattens drömmar, Sverige.
Ett lysande uppslag i Kafkas tradition. Dialogen är dråplig men har också en symbolisk sida där livsstil och livsvärden dryftas.
Den berättelsen liknar en kortroman men det skulle inte bli en bättre text om den fick växa och bli längre. Däremot visar den rätt väl att Karlsson nog skulle kunna ge sina noveller ett större omfång. Hans berättelser är i regel korta eller mycket korta, de utspelas på små ytor. Han har en förmåga att göra träffsäkra och oväntade iakttagelser innan han vrider om den litterära skruven ett varv till.
Förskjutningar är annars hans stora tema. Plötsligt gäller inte spelreglerna längre, inte vanorna, inte det normala. Och i den situationen blir frågan om vem huvudpersonen egentligen är akut. Samtidigt vill Karlsson överraska läsaren. Och han lyckas nästan jämt.