Korsetter på rad, en pinnhäst från en svunnen tid och en sekretär av ett utsökt träslag. På nästa vägg, borgartristess från förrförra sekelskiftet i verket Le Charme Discret de la Bourgeoisie.
Att stiga in i Mamma Anderssons utställning på David Zwirner Gallery i New York är som att kika in i ett dockhus från artonhundratalet.
Omringad av ett femtiotal journalister berättar Mamma Andersson att utställningen till stor del handlar om hur det är att vara kvinna, vilka kollektiva beteenden kvinnor styrs av och hur kvinnor betraktar varandra.
– Det är ganska komplext egentligen, för det finns flera spår i utställningen, säger hon.
När Mamma Andersson besökte New York förra våren hittade hon böcker om gamla dockhus på Strands bokhandel.
– Jag lekte också med Barbiedockor när jag växte upp och jag började tänka på hur det hela tillhörde en slags låtsasvärld, säger hon.
Det feminina präglar de fjorton oljemålningarna som är målade med en – för Andersson karakteristiskt dämpad – palett. Männen lyser med sin frånvaro, förutom i verket Hangman, som vi har anledning att återkomma till senare.
Mamma Andersson berättar att hon fascinerades av 150 år gamla dockhus och vad man ”gillrade in i borgarklassens små huvuden” om hur livet skall se ut. Konstnärens klassresa – från arbetarhemmet i Luleå via Kungliga Konsthögskolan och till toppen av den internationella konstvärlden – ligger fortfarande nära inpå.
– Det är klart att jag har gått in i en borgerlig fälla själv, det finns väl inga som är så stora golddiggers som dom som inget guld hade och jag har försökt anpassa mig och lära mig normerna och reglerna som gäller i den borgerliga miljön, säger hon.
– Men som klassresenär har man också kunnat vända tillbaka när det inte har passat längre, man har ju en slags frihet i det hela.
Nästa rum, ett av de största i Chelseas galleridistrikt, pryds av två gigantiska väggmålningar som badar i ett spöklikt ljus. Den ena skildrar en kvinna i dockskåpsmiljö, den andra en pojkaktig figur som hänger mellan två pelare.
Väggmålningarna (som Andersson målade med hjälp av graffitimålaren Ossian) tog drygt en vecka att färdigställa. Målningarna däremot, gjorde motstånd och Andersson fick skjuta på utställningen i åtta månader för att ”krafterna tog slut”.
Mamma Andersson är ingen nykomling på den internationella konstscenen men det är här, i New York och på David Zwirner, som det verkligen gäller.
– Jo det sätter ju en väldig press på en, men jag kan även känna att jag är otroligt glad att jag får vara med. Det är precis som om man är en hockeyspelare eller fotbollsspelare som har tränat ett helt liv och så blir man upptagen i ett jättefint lag, säger hon och fortsätter:
– Jag har ju aldrig den här typen av koncentration och spänning när jag ställer ut i Stockholm till exempel. Det handlar inte så mycket om ”det lilla Sverige” utan mer om det faktum att här är kniven på strupen.
Det är ett tag sedan Mamma Andersson har skildrat Norrlands landskap i sina verk, men hon bär fortfarande med sig hemtrakterna i sitt konstnärshjärta.
– Jag är Luleås egen flicka, men framförallt drömmer jag om Råneå, för det är där vi har vår sommarstuga. Det är där hela min tyngd finns.