Jag har suttit på de anklagades bänk, i strålkastarljuset på en teaterscen. Men inte ensam, nej som en del av den manliga delen av mänskligheten. Vi fick vänta utanför och gå in i teatersalongen efter kvinnorna, vi fick sitta på hårdare, ostoppade stolar och vi fick inga vindruvor och karameller under föreställningen. Det fick kvinnorna och de fick sitta på mjuka guldkuddar. Två stackars sega råttor kastades till oss, för vi missade att fånga den första.
Och under pjäsens gång fick vi veta att vi män egentligen bara är ofullständiga kvinnor, en halvdöd massa, ett mellanting mellan apa och människa, att vi har apans hjärna, att vi saknar förmåga till empati, att vi bara tillfredsställer vår själlösa sexdrift och helt enkelt borde ha en ishacka i arslet. Världen skulle bli så mycket bättre utan oss.
Föreställningen är Scum-manifestet och det är närapå det roligaste jag varit med om. Ett teaterstycke skruvad till sitt yttersta av manusförfattaren Valerie Solanas, lite till av regissören Erik Holmström och i botten av skådespelaren Andrea Edwards.
Ibland kan interagerande med publiken kännas konstruerat och omotiverat. I denna pjäs känns det nödvändigt att publiken får förmånen att bli som en del av föreställningen. Där satt vi män likt statister på scenen, mottog först kvinnornas applåder när vi trädde in och sedan deras skrattsalvor när vår uselhet beskrevs.
Valerie Solanas har inte sparat på krutet och kanske förstår man efter föreställningen varför hon satte tre kulor i Andy Warhol med motiveringen att han hade för stor kontroll över hennes liv. Warhol överlevde och det gjorde också manligheten.
Maktbasen för manligheten är enligt Solanas pengarna och arbetet. Så avskaffa pengarna och arbeta tre timmar för att uträtta det nödvändigaste. Då står männen där med lång näsa, de är obehövliga och kan avvecklas. Nya människor, det vill säga kvinnor, kan avlas fram i laboratorier.
Det är hela tiden en tät föreställning där Andrea Edwards i sin intensitet och rörlighet står för ett kraftprov. Hon beskriver det hon framför som en föreläsning, men det är en föreläsare som brinner. Trots intensiteten ger hon samtidigt rum för pauser och en möjlighet för publiken att återhämta sig, fundera över det hon sagt.
I ett underbart avsnitt av föreställningen lämnar hon Lillans salong, går ut på Skeppsbrogatan och agiterar för Scum bland de förbipasserande. Det direktsänds och projiceras på en duk på scenen, bakom herrarnas avdelning. När hon återkommer in i salongen har hon ungdomar från gatan med sig och de får läsa högt ur Scums program, hur de som en handfull kan ta över landet, fucka upp systemet, selektivt förstöra egendom och döda män.
Och när föreställningen är över har vi fått vara med om 80 minuter teater när det är som bäst, ett skådespel för folkets båda delar och där den manliga känner sig stundtals träffad men också road.
Och under vandringen ut läser vi i programbladet citaten av stora män, en del av dessa män ser vi upp till. Det är Strindbergsåret och August har sagt om kvinnan att "hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida!"
Kanske är det ett uttryck för fittavund som August Strindberg uttrycker. Nu har vi ju av denna föreställning fått veta att kvinnorna inte bär på någon penisavund, i stället männen som bär på fittavund.