Man vill både äta kakan och ha den kvar

Låt mig inleda med att säga så här: Begreppet "alla var där" kanske inte är helt med sanningen överensstämmande, men nog kändes det faktiskt som att hela Norrbottens kulturliv hade trängt ihop sig i Lillan i Luleå.
De väntade på årets hetaste debatt. Eller kanske snarare - vad man hoppades skulle bli årets hetaste debatt.
Nu - skulle jag vilja säga, helt självsvådligt - blev det inte riktigt så.
För trots goda intentioner från arrangörshåll - och en duktig moderator i form av författaren Jan Nyberg - så slutade dagen i många obesvarade frågor.
Men å andra sidan hade publiken fått sig en rejäl portion av valfläsk med snömos.
Det slutar aldrig förvåna mig; hur en direkt fråga kan besvaras med ett tjusigt undanglidande vallöfte som handlar om något helt annat.

92 miljoner kronor - 376 kronor per invånare i Norrbottens län - satsar landstinget på kulturen i dag, berättar moderator Jan Nyberg. Och inledningsvis fick varje debattör en dryg minut att berätta lite om vad just de tyckte skulle hända med de miljonerna.
Låsa budgeten, tyckte Moderaternas Bo Hultin. Minska budgeten, menar Sjukvårdspartiets Kenneth Backgård. Socialdemokraternas Kent Ögren tyckte tvärtom och ville satsa, liksom Miljöpartiets Agneta Granström. Kristdemokraternas Birgit Stöckel vill mest satsa på kvinnor, barn och hälsa.

Och att just sjukvården och kulturen skulle ställas emot varandra var kanske ingen överraskning. Men trots att partierna dividerade om pengafördelning var alla rörande överens om att landstinget faktiskt ska syssla med bådadera.
Flera hävdade till och med att begreppen ju hör ihop: "Att investera i kultur är investeringar för framtida hälsa" menade Agneta Granström och syftade på de otaliga forskningsrapporter som tar upp sambandet mellan kulturkonsumtion och välmående.
Alla talade partierna om vilka fördelar kulturen ger - ur mätbara perspektiv som näringslivsstimulans, inflyttning och ökade skatteintäkter, jobb och hälsa. Men inte förrän Karl Petersen reser sig upp ur publiken och talar har någon tänkt på kulturens kanske viktigaste uppgift. Han säger:
"Kulturen skapar människor som kan tänka själva och vågar säga ifrån till politiker hur vi vill ha vårt samhälle."
Författaren Peo Rask tar upp spåret och frågar panelen om kultur får finnas för sin egen skull - utan att vara "hängslen" åt andra branscher.
Det blir förvånansvärt tyst i panelen.
Tills Bo Hultin tar till orda och talar om att all kultur inte nödvändigtvis behöver kosta pengar.
Det kan jag bara tolka på följande sätt: Kultur som får bidrag ska löna sig. Icke lönsam kultur får klara sig bäst den kan på eldsjälar.
Kultur ska tydligen vara bekväm. Nyttig. Medhårs.

Nyligen skrevs det i NSD om en konsert med Mikael Wiehe, där arrangörernas bidrag från landstinget uteblivit sedan Wiehe uttryck politiska åsikter på scenen.
"Vi ska inte syssla med valpropaganda", hette argumentet från landstingets sida.
Om inte det är censur vet jag inte.
Vart går gränsen i så fall, för saker som är obekväma? Vad är politiskt?
Vad är inte politiskt?
När moderator Jan Nyberg frågar partierna som vill minska budgeten vilka kulturyttringar som ska få stryka på foten får publiken istället en fullständigt glödande presentation av vad partierna faktiskt VILL satsa på.
Kristdemokraternas Stöckel säger efter påtryckning att hon anser att det inte är upp till politikerna att besluta vad som ska nedprioriteras, utan det är tjänstemännens beslut. I samma andetag antyder hon att politikerna inte är tillräckligt insatta i kulturfrågor för att bestämma över kulturbudgeten.
Vårt landsting, mina damer och herrar, vill alltså bestämma över kulturen. Men man erkänner samtidigt att man är okunnig i frågan.
Makalöst.
Men efter en stund kontemplerande säger Moderaternas Bo Hultin att man nog kan sätta sig ner och gå igenom de poster som landstinget årligen fördelar pengar till. Säkert finns här både tveksamma och väldigt tveksamma satsningar, menar han.
Som målande exempel väljer han dockteater i Haparanda...

Och apropå dockteater i Haparanda, så var flera av partierna överens om att man bör satsa mer på barnkultur.
Norrbottensteaterns chef Karin Enberg ställer sig upp i publiken och förklarar att barnteater kostar lika mycket att producera som annan teater, men intäkterna är betydligt lägre. Och om förslagen om att frysa eller rent av minska budgeten går igenom kommer hennes teater att tappa två miljoner i anslag. Samtidigt som lönerna för personalen går upp med 2,6 procent. "Var ska de pengarna komma ifrån" frågar hon sig.
Det har bestämts att Norrbotten ska ha en professionell länsteater. Att här ska finnas profesionella teaterarbetare som uppbär lön. Teatern har fått i uppdrag av landstinget att turnera och producera.
Fast med mindre pengar.
Och Karin Enberg konstaterar uppgivet:
"Teater är billigast om man låter bli."

"Men det här var väl trevligt" konstaterar politikerna uppe på scenen slutligen.
Jag konstaterar å min sida att publiken fått höra om väldigt många rosa luftslott. Alla vill satsa på kulturen. Men en del vill samtidigt skära ner på pengarna.
Det handlar om den berömda kakan som antingen är kvar eller inte.
Och en syn på kulturen som något som ska finnas av sig självt och drivas framåt av osjälviska personer som tydligen ska leva på luft och ett mytiskt kall.
Birgit Stöckel föreslår fler möten mellan politiker och kulturarbetare för att diskutera kulturens framtid och utformning.
"Ja" ropar salen rungande.
Men en kvinna bakom mig viskar irriterat:
"Jaha. Mer gratisjobb för oss som inte uppbär landstingslön."

Man vill både äta kakan och ha den kvar

Gårdagens stora begivenhet var samtalet på Lillan i Luleå där representanter från fem partier ställdes mot väggen i frågor rörande kulturens framtid i Norrbotten. Men istället för en het debatt möttes Ida Folkesson av en kulinarisk anrättning mest bestående av valfläsk och snömos.