Det är det här med tiden, det här med rädslan och det här med skammen. En treenighet för 2000-talet för människan att samlas kring i brist på religion. Eller kanske sprungen ur densamma, jag vet inte. Jag vet att jag för nästan tio år sedan fick syn på mitt förhållande till tid när jag och en vän vilade i skuggan under någon halvskabbig palm på Ko Samui. Han tänkte logiskt linjärt och jag cykliskt, men bak och fram. Det förklarar säkert både det ena och det andra, men han förstod ingenting. Jag dribblar fortfarande med tick tack och vad som rimligtvis kan rymmas däremellan. Vad är mycket och när räcker det? När är jag klar?
Annat är det med hundar. Min byracka struntar blanka fan i tiden. Byrackan sover. Byrackan äter. Byrackan springer. Sen är det bra med det. Får han dessutom tupplura med alla sina nästan trettio kilo ovanpå en människa, gärna mig, så är dagen lätt i klass med nobelfesten. Kanske är det för att han är just den. Den som är den. Helt orädd tar han den uppmärksamhet han vill ha genom att lägga en stor blandraslabb rakt över ansiktet på mig. Han skäller stolt och högljutt åt det han finner lämpligt och ställer sig i vägen hundra gånger på raken utan att skämmas ett vitten. Varken för sig själv eller för andra. Han duger helt utan aforismer som talar om det för honom på badrumsspegeln. Vacker tycker han garantaret också att han är i all sin staketbenta prakt.
Den som är den verkar alltså inte vara rädd eller skämmas. Där finns inte skammen som hyvlar av huden och blottlägger allt det där som bannas efter mörkrets inbrott. Allt som inte ryms på utsidan. Allt som inte får synas. Skammen över att inte vara älskad. Skammen över att inte ens orka älska sig själv.
Skammen och rädslan. Ett skitjobbigt dräggigt gäng om två med snusringar på fickorna och skit under naglarna. De röjer runt på nätterna och sitter längst bak i bussen och häcklar dem som kliver på och söker en plats med blicken naglad i det böljande bussgolvet. Ingen vill vara den som är den, så ingen säger något. Ingen hejdar dunderduon på deras framfart genom människorna. Den smått misogyne Strindberg sa att det var synd om människan. Det vet jag inte, men rädda är vi. Och skäms gör vi.
Utöver byrackan umgås jag en hel del med hästar och har då förmånen att anlägga ett bytesdjursperspektiv på tillvaron. Hellre fly än illa fäkta i praktiken, så att säga. Min egen häst är totalt ointresserad av tid och skam. Rädsla däremot känner han väl till. Både sin egen och min. En hästtjej ska inte vara rädd. Hon är själva sinnebilden av orädd. Naturlig ledare, självständig och kavat. Jag vet det. Men jag var rädd likafullt. Jag var rädd och jag skämdes för att jag inte var nog tuff. Inte nog stark. Tills jag tänkte att det kanske var okej att vara rädd. Både på hästryggen och på marken. Men bara kanske. Man vill ju trots allt inte vara den som är den.
Jag vill mest bara få en blandraslabb i ansiktet emellanåt och jag vill våga vila mitt liv mot vackra stolta hästar. Min kung Fjällgutten, i evig vila i en solig glänta intill hagen, och den osannolikt fine mr T. På deras ryggar har jag aldrig varit liten. Aldrig rädd. Och ingenting kan få mig att skämmas.