När Robert Markström stiger in på scenen gör han det i mörk t-tröja och mörka byxor och barfota direkt ner på publikgolvet. Det är en enmansföreställning, avskalad alla yttre attribut och som vilar på denne ende aktörs förmåga att med röst och rörelser gestalta berättelsen.
Det blir en pjäs som befriats från mjukiskoftan och som bjuder på manlig list, blod och död. Sedan får hjälten också prinsessan och halva kungariket. Här finns inte ens kvinnlig tronföljd, så den lille skräddaren får allt, det som kungariket Sveriges prinsutnämnde gymägare inte får.
Det är bra vågat av Robert Markström, som också skrivit pjäsen. Det är också roligt att följa den lille skräddarens väg till tronen och vars tapperhet i grunden handlar om förmågan att slå ihjäl sju flugor i en smäll. Sedan får den unga publiken veta att det inte är den råa handstyrkan som gäller, i stället att vara listig och se till att de ondsinta slår ihjäl varandra.
Robert Markström har god kontakt med den unga publiken, men utan att det bär iväg i ett alltför aktivt deltagande i skådespelet. Ibland kan barnteater ge publiken en alltför aktiv roll, men Markström sätter nivån rätt.
Innan föreställningen frågar han den unga publiken hur många som tidigare varit på teater och alla händer åker upp. De vill nog också komma tillbaka under och efter denna barn- och ungdomsteaterfestival.