Mannen som blev ett verb återvänder
BOKRapport från vår sköna nya värld - åtta reportageGünter WallraffNorstedts förlag
Foto: --
Han skildrade också de kapitalister som satt högre upp i näringskedjan och skodde sig på att uttnyttja dessa människor - och det, med all rätta, i mindre smickrande ordalag.
Men Günter Wallraffs karriär började tidigare än så. Redan under 60- och 70-talen rapporterade han från de tyska industrierna. Och i dag har han i mer än 40 år gjort sig känd som arbetarnas förkämpe och genom sina speciella journalistiska metoder som brukar kallas "att wallraffa" - det vill säga att skaffa en falsk personlighet i syfte att kunna undersöka förhållanden inifrån.
Det har blivit inte mindre än åtta böcker och en rad filmer genom åren. Och nu, 2010, när vi trodde att Günter Wallraff hade lagt peruken och lösskägget på hyllan dyker han upp igen med boken Rapport från vår sköna nya värld.
I sin senaste bok tar Günter Wallraff som vanligt sig an den tyska industrin och dess missförhållanden. Han tillbringar en månad på Lidls bakeri, bränner sig, får hjärnskakning och tvingas bevittna värre olyckor än så - allt på grund av att de löpande banden inte får stanna. Han provar även på en modernare industriform - nämligen att jobba på några externa Callcenterföretag där huvuduppgiften är att med olagliga metoder lura på människor - helst dementa pensionärer och barn - varor och tjänster som inte existerar till överpriser.
Men Günter Wallraff tar också klivet över till socialreportagets genre i två av sina texter i boken Rapport från vår sköna nya värld. Han klär ut sig till somalisk flykting och försöker låta sig assimileras med det tyska samhället i olika situationer - han försöker gå med i brukshundsklubben, vill köpa kolonilott och går på fotbollsmatch för att ta några exempel. Allt med samma resultat. Överallt möts han av varierande grader av motstånd - allt från misstanke till fysiskt våld. Och han avslutar sitt reportage med chockerande statistik över hur det ser ut med främligsfientligheten i Tyskland 2010.
I ett annat, mycket berörande, reportage tilbringar Wallraff en period som hemlös i Östtyskland. Här får han i egen person uppleva det moment 22 som bostadslösa hamnar i - det blir många turer mellan olika akutboenden, korttidsboenden, långtidsboenden och emellanåt parkbänkar - där han ständigt skeppas vidare till någon annan instans. Villkoren passar aldrig den specifika situation han utger sig ha hamnat i. Och längs vägen möter han och skildrar otaliga berättelser från hans "gelikar", där allt ifrån banktjänstemän till IT-företagare råkat ut för ett bakslag och i en handvändning hamnat på gatan. Och där blir de fast - för utan bostad, inget jobb, utan jobb, ingen bostad.
Det tycks som en tröstlös karusell.
Ändå skildrar också Günter Wallraff ljusglimtar i tillvaron. Emellanåt möter han människor som fortfarande hoppas, och människor som fortfarande vill hjälpa.
Och Wallraff själv då - håller han sig objektiv?
Ja, och nej, skulle jag vilja säga. För sin egen del är han kompromisslös och vägrar gå ur rollen för att göra en viss situation lättare för sig själv. I andras fall däremot, gör han ibland undantag och hjälper till med kontakter, goda råd och ibland också en liten slant.
Och visst kämpar också Günter Wallraff i efterhand. Inte nog med att hans reportage öppnar läsarens ögon för missförhållande - men han arbetar också aktivt tillsammans med organisationer som vill förändra och förbättra tillvaron för de drabbade.
Günter Wallraffs senaste bok är ännu ett i raden av praktfulla reportage. Dels för att de är oerhört läsvärda - spåket flyter ljuvligt på, situationerna Wallraff befinner sig på är spännande och de livsöden han möter är både gripande - men också för att de är oerhört tankeväckande.
Som politiska inlägg är också Wallraffs reportage viktiga.
Det är bara att hoppas att pennan emellanåt kan vara mäktigare än svärdet.
Så jobbar vi med nyheter