Kanske är den mera rättvisande än filmindustrins och massmediernas bild av filmstjärnan, som visade en strålande glad och lycklig kvinna, framställd som en smått korkad blondin. Själv beskrev hon sig som en dubbelnatur, "Jekyll and Hyde, two in one". I det förord som bokens redaktörer skrivit bekräftas denna dubbelhet i hennes artistnamns initialer, liksom i den pseudonym hon en gång också använde, "Zelda Zonk".
Det fanns en solsida och en skuggsida. Solsidan visade en perfektionistisk ung kvinna som försökte uppnå det omöjliga. Skuggsidan visar när hon blev besviken på livet och karriären och att hon inte nådde ända fram. Det är skuggsidan som kommer fram i de papper som påträffades i några kartonger 20 år efter hennes död och som Stanley Buchtal och Bernard Comment gjort en bok av, illustrerad med ett fantastiskt bildmaterial av berömda fotografer.
Men där finns också en annan solsida än filmaktrisens, en ung kvinna som söker sanningen bakom tingen och människorna, som i början av karriären studerade litteraturhistoria och amerikansk historia vid universitetet i Los Angeles vid sidan av småroller hon försörjde sig på i Hollywood. Och så läste hon massor av skönlitteratur. Hon hade ett bibliotek som omfattade 400 böcker och spände allt från Milton, Dostojevskij, Whitman och James Joyce till Hemingway, Becket och Kerouac. Hennes man Arthur Miller gav henne Carl Sandburgs biografi över Abraham Lincoln och hon slök alla sex delarna.
Sedan var det också konsten, hon gillade italiensk renässanskonst och i synnerhet Goyas demoner, eller som hon uttryckte det: "Jag känner den mannen mycket väl, vi drömmar samma drömmar, jag har drömt likadant sedan jag var barn".
Redaktörerna beskriver hur det framträder en vetgirig, bildad och kunskapstörstande Marilyn, som vill förstå andra människor och framför allt sig själv.
Visst låter det som en bra bit från den etablerade bilden av Marilyn Monroe? När vi bläddrar vidare i boken och in bland Norman Jeanes egna dikter, självbiografiska texter och nedtecknade tankar bekräftas denna annorlunda sida av filmstjärnan.
Det är en spännande vandring där läsaren kommer nära Norma Jeane Mortenson och en bra bit från Marilyn Monroe. Här en dikt som fanns på ett urriven pappersark och utan datering:
Stenar på trottoaren
i alla möjliga färger
jag stirrar ner på er
som mot horisonten
avståndet/luften ligger så lockande mellan oss
och jag står många våningar ovanför
och famlar efter er
med darrande fötter
Den 11 december något år skriver hon följande:
Läser gammal dagbok -
har alltid beundrat män som haft många kvinnor.
Det beror väl på att föreställningen om monmogami ter sig
ihålig för den som är barn till en otillfredsställd kvinna.
Marilyn Monroe mor hade inget namn på hennes far och redan tidigt efter födelsen den juni 1926 placerades hon i fosterhem. Mamman drabbades, liksom också mormor, av psykiatrisk sjukdom och slutade sina dagar på hospital. Marilyn Monroe såg det som ärftligt och var övertygad om att också hon skulle bli galen.
I februari 1961 tvångsintogs Marilyn Monroe på en psykiatrisk klinik i New York och konfronterades med det hon fasat mest inför, att drabbas av den ärftliga galenskapen. I ett långt brev till sin terapeut beskrev hon senare upplevelsen i form av en dagbok. Hon beskriver hur hon läser Sigmund Freuds brev.
"Boken visar (fast jag är inte säker på att folks kärleksbrev borde publiceras) att han inte var någon träbock", skriver hon.
Dagarna på den slutna psykiatriska kliniken blev en skräckupplevelse. Hon slår sönder en glasruta med en pinnstol och gömmer en glasskärva i näven.
"Om ni tänker behandla mig som en dårhusdåre, tänker jag bära mig åt som en dårhusdåre", säger hon till skötarna som bär iväg henne till ett slutet rum, som hon kallar cell.
Marilyn Monroe hade lättare att umgås med fotografer än med journalister. Inför intervjuer ville hon ha frågorna i förväg och bland hennes efterlämnade papper finns svaren på frågorna.
"Bristen på kontinuerlig kärlek och omsorg. Följden blev att jag misstrodde och var rädd för allt och alla. Det fanns inga fördelar utom att jag fick lära mig vilka grundläggande behov som barnen och de sjuka och de svaga har", lyder ett av de nedtecknade svaren.
Den 8 augusti 1962 dör Marilyn Monroe under natten i sitt hem i Brentwood.
"Det fanns andra som var lika välskapta som hon, men det fanns uppenbarligen något mer hos henne, något som folk såg och lade märke till i hennes rolltolkningar och som de identifierade sig med. Det liksom lyste om henne, en kombination av vemod, utstrålning och längtan som skilde henne från mängden", sade den mångårige vännen Lee Strasberg i sitt tal vid begravningen.
Kanske är det därför hon ständigt återkommer i ljuset och nu också i denna nya, välgjorda bok som visar den andra sidan av Norma Jeane Mortenson. Det är på tiden att den sidan kommer fram.