"Måsen" är teater med stort T

Vi förflyttar oss till början av förra seklet, en midsommarafton. Platsen är ett sommarhus med en stor glasveranda, där damernas kjolar frasar över stenbeläggningen och herrarna i färggranna västar dricker punsch. Det är inledningen på Anton Tjechovs Måsen, som i Rasmus Lindgrens version får vara precis det den är. Och så befriande det är att för en gångs skull få se en riktig kostympjäs, fjärran från modernistiska tolkningar av Shakespeare i aluminiumfolie.
För även om Måsen kanske inte riktigt är en pjäs av vår tid så går de stora dragen att applicera på det mänskliga, de krafter som sedan urminnes tider styrt våra tankar; makt, relationer, kärlek, identitetssökande och grubblandet kring konsten med stort K.
Måsen är alla dessa ting, inbäddade i vardagliga situationer.

Ändock, i stora drag kan man koka ner Måsen till ett relationsdrama, en lång kedja av karaktärer som alla älskar fel person. Vissa står som hjälplösa offer, andra kämpar för det de vill ha med alla medel. Men gemensamt för dem alla är att de på något sätt måste kompromissa med sina känslor. Antingen hamnar de i en tvåsamhet med en människa som de inte älskar, men som dyrkar marken de går på. Eller så älskar de en person som inte förmår ge kärlek tillbaka.
På något sätt blir häradshövdingen Sören Erlandsson betraktaren av scenerna. Han deltar med liv och lust i diskussionerna, men håller sitt eget känsloliv utanför. Skådespelaren Frej Lindqvist ger liv åt denne kloke man, och låter betraktaren möta en underfundig och otroligt charmig karaktär som värmer själen långt efter att lamporna på scenen slocknat.

Rasmus Lindgrens Måsen är bitvis mycket rolig, något han ställer mot den nattsvärta som annars omger handlingen. Oftast fungerar det mycket väl, när små, små detaljer exploderar blixtsnabbt i den rappa dialogen och förlöser allvaret innan det är dags för ny tragik.
Men ibland går det överstyr. Några gånger tangerar det flamsigheten och skrattet fastnar i halsen medan jag betraktar en skådespelare som spelar över eller ett skämt som faller platt till marken och för handlingen bakåt snarare än framåt.
Några av karaktärerna, främst den rika godsägardottern Marja som ständigt är olycklig och hennes lika olycklige make Helmer, tycker jag också att Lindberg handskats riktigt ovarsamt med. Man finner sig skratta åt dem, istället för medkännande. Deras levnadesöden, som egentligen kanske är de mest tragiska av alla i pjäsen, ramlar olyckligtvis ofta mellan stolarna.
"Måsen" själv, den unga skådespelerskan Nina Zackarius, porträtteras av Therese Lindberg på ett absolut underbart manér. Hennes Nina är inledningsvis totalt aningslös och sprudlande i ungdomlig iver och de blonda lockarna flänger över scenen, hon hoppar och skrattar medryckande. Senare i pjäsen porträtterar Lindberg en helt annan version av Nina, den nedbrutna, stukade och ångestfyllda. Det är ett svårt kliv att ta, men Lindberg lyckas.

Den största behållningen med Måsen är dock att Rasmus Lindberg gjort så mycket TEATER av den. Han väljer att låta handlingen vara tredimensionell, där dialogen växlar mellan olika grupper på scenen, men undviker ändå att det känns rörigt. Snarare ger det mer liv åt sammankonsterna på den stora punschverandan.
Tjechovs drama är inte heller längre för mastigt, utan Lindberg har gjort det tillgängligt för publiken. Han skalar av det teatrala och lyfter fram den betraktaren kan relatera till - det mänskliga. Han skapar svindlande språng mellan skratt och sorg. Visst faller det igenom vid ett fåtal tillfällen, som jag nämnde, men när Rasmus Lindberg lyckas - vilket han gör större delen av tiden - så lyckas han verkligen göra briljant teater.