För en tid sedan var jag bortbjuden på middag. Med ett gäng som jag sällan eller aldrig umgås med. Ni vet människor från förr, som man alltid har kul tillsammans med. Men att hitta tider och sammanhang som passar för alla är överdrivet svårt.
På middagen serverades en höstgryta, potatis och en sallad. Lukten av sönderkokta morötter, peppar och purjolök fick mig att som i trans ösa upp en stor portion på tallriken. Men när jag skulle ta första tuggan av grytan såg jag att det var köttbitar som flöt runt i såsen ...
– Men oj! Herregud, jag hade ju heeelt glömt bort att du äter vegetariskt, Kornelia.
– Och jag hade helt glömt bort att det fanns människor som åt lik, sa jag.
I mitt liv som kretsar mycket kring konst, musik och annan kultur stöter jag väldigt sällan på mat baserad på kött, det är oftare att jag får meddela min allergi mot soja än att jag måste nämna att jag inte äter djur.
Jag börjar fundera, har kultur och vegetarisk mat ett samband?
2012 valde Way Out West att bli en vegetarisk festival. Människor slängde gratis kött på varandra utanför grindarna och smugglade in ölkorv likt smygdrickande högstadieungdomar. I år minimerades mängden ko-mjölk på festivalen, och reaktionerna där var också starka, från båda lägren. De riktiga hardcoreveganerna var besvikna för att det ändå serverades glass och ko-ost, de tyckte att Way Out Wests agerande bara var ett spel för galleriet, för att få ökad publicitet. Andra fick nästan en stroke för att de inte fick ha grädde i kaffet.
Att undvika kött rör uppenbarligen upp starka känslor.
För en tid sedan meddelade Gällivare kommun att de skulle införa vegetariska tisdagar på skolorna, efter initiativ från Moa Runnman Bäckström, och föräldrarna gick i taket (många är nog kvar där än). KÖTTFRI? Skojar du med mig? Det går ju inte för sig, mitt barn måste äta ett kilo kött per dag, inte hö, annars får hen näringsbrist! Kött är mat!
Mina händer åker upp till tinningarna och masserar hårt och länge. Suck. Pannkaka, våfflor, potatisburgare och risgrynsgröt är köttfria rätter som föräldrar inte har något emot, trots det dåliga näringsinnehållet i en degig våffla med grädde och sylt.
Att inte äta djur provocerar, och skapar debatt, är det därför som kulturella människor så ofta väljer att skippa köttet? Att de vill skapa debatt, om vad som helst? Effektsökeri på högsta nivå.
Eller kan det ha att göra med den mytomspunna ”konstnärssjälen”? Deprimerade drömmare, visionärer, finstämda till att plocka upp vibrationer i atmosfären, öppna för intryck i ett bredare spektrum. Kanske även då för empati? Leonardo da Vinci behöver ingen närmare presentation och han lär ha sagt att ”I have from an early age abjured the use of meat, and the time will come when men such as I will look upon the murder of animals as they now look upon the murder of men.”
Föräldrarna i Gällivare hävdar att det handlar om valfrihet och om kulturen i Norrbotten. Att här äter vi kött, har alltid gjort, och det ska vi fortsätta med.
Jag hävdar att att inte äta djur handlar om valfrihet. Valet att känna empati med andra arter än Homo Sapiens Sapiens.
Middagen blev inte så tokig ändå, trots att jag fick livnära mig på potatis och isbergssallad den kvällen. Men i dag trycker jag i mig överdrivna mängder uppstekt palt med lingonsylt, i enlighet med den Norrbottniska matkulturen.