Det är två mycket olika konstnärer som delar på utrymmet i Galleri Skåda som avslutning på vårsäsongen. Luleåkonstnären Tina Löfgren arbetar med de små detaljerna med små penslar och uttunnad oljefärg för att klara det riktigt finstilta på ibland mycket små ytor. Färgen är så tunn och slutresultatet så fritt från struktur och samtidigt så detaljrikt att det är svårt att se att det handlar om oljemålningar.
Men Tina Löfgren arbetar inte bara med oljefärg och minimalistiskt. Hon gör också större dukar och arbetar också med akryl, blyerts och tusch.
Motiven är i regel mänskliga figurer från en obestämd tid. De är inte väna, snarare ger de uttryck för något osympatiskt från en främmande tid. Tina Löfgren säger att hon lockas och inspireras av 1600-talets måleri när det gäller stil och detaljrikedom. Hon lägger också en dunkel stämning i bilderna.
Hennes 13 verk ger intryck av intensivt arbete och stor noggrannhet, allt är liksom helt färdigt, inget finns att tillägga. Men ändå är det något som saknas, för Tina Löfgrens perfekta bilder väcker inga känslor hos mig som betraktare: vad är det jag ser?
Urban Granberg bor numera i Stockholm och har gjort elva verk till utställningen, i samma format och alla i blandteknik. Han förklarar att han denna gång valt att följa det som Jan-Anders "Jatte" Erikssons lärde ut under åren på konstskolan i Sunderbyn, att lägga på färgen och låta motivet växa fram spontant.
Det som vuxit fram på dukarna är inte människor, i stället landskap med inslag av mänsklig verksamhet i bredare penseldrag. Där finns några återkommande stora varmluftballonger, jättelika kugghjul eller stora linspel. Det är oftast dunkelt, men där finns också verk med ljus färgglädje. Urban Granbergs färger sitter rätt.
Det är ett par verk som stiger fram, Fabriken och El flujo de curvatura, men som hel utställning blir det lite spänningslöst när alla verk är i samma format och snarlika motiv. Granbergs verk mår nog bättre en och en än i detta kollektiv.