För en som aldrig upplevt ynnesten att äga en ny bil är detta sakernas naturliga tillstånd. Att alltid, alltid, alltid lyssna oroligt efter minsta avvikelse i motorbrummet, tickande ljud från bakaxeln, extrahögt muller från avgasröret och små knuffar i ryggslutet av ojämnheter i de slitna däcken.
När jag 1975 köpte min första egna bil, en Opel från 1964, var det ett riktigt äventyr. Bilarna från den tiden åldrades i rejält snabbare takt än
dagens driftsäkra, bränslesnåla små plast- och plåtbubblor. Det var som med hundar, första året blev den 14 bil-år, sedan firade Opel Olympia 1700 minst sju födelsedagar varje påföljande människo-år. Så när jag köpte den var den i 85-årsåldern, ungefär.
Slitageprylarna byttes i rasande takt hos en liten verkstad i ett villakvarter i Luleå, som tog emot bilen som en saknad familjemedlem varje gång det var dags att förnya tändspole, kamrem, vattenpump, fördelardosa och andra för mig fram till dess okända prylar som dekorerade innanmätet under motorhuven.
Det var en jämn ström av transplantationer direkt från skroten.
Mina föräldrars första bil var en elva år gammal folkvagn från 1950, på 25 hästkrafter, med den halvförbrända bensinen muntert rinnande ut i de två avgasrören, bensin som sedan antändes av värmen och small som vid ett hastigt påkommet extra firande av Valborgsmässoafton.
När uppförsbackarna i Jämtland blev för svåra, det var de oftast, Jämtland lutar av bara helvete, fick vi passande nog backa uppför backarna. Bilen orkade inte klara av dem på ettans växel med fyra jämtar och full tank. Backväxeln var däremot stark som en slagbjörn och fixade de flesta hinder i terrängen.
En minnesvärd biltur när jag var ungefär åtta år företogs med en Bedford minibuss, född i början av 50-talet, som hade sett väldigt många bättre dagar. Ett gäng muntra spelmän, som pappa samlat ihop, skulle åka ungefär 12 mil till ett grannsamhälle för en trevlig afton och kanske natt i folkmusikens tecken. Flera av gubbarna hade köpt festbränsle i form av starkpilsner på systemet i Östersund. Vilket inte var så enkelt då de flesta inte hade egen bil.
Bedforden puttrade på uppför den branta landsvägen, tills landskapet blev för mycket för den och den började koka. Den lilla bussen hade lustigt nog motorn mitt i kupén, bredvid föraren, så det blev en obehaglig miljö där framme rätt fort, när ångan blev för tät. Ingen extra kylarvätska hade medförts, men eftersom det var skog överallt fanns det rinnande vatten i mängd i dikena. Så detta skulle nog lösa sig snabbt. Fram med en hink bara och fylla på!
Det fanns dock ingen hink. Och inget annat kärl heller.
Pappa, som var nykterist, tyckte inte detta var nåt problem så han menade att gubbarna som hade festplaner kunde hälla ut lite av sin öl så hade vi sen lämpliga behållare för dikets färska kylvatten.
Gubbarna fick alltså lov att börja dricka ur sina surt förvärvade öl i stället för att förgylla kvällen med dem. För ingen nändes ju hälla ut dem förstås.
Det blev väldigt dålig stämning, kan man säga. De drack och de nästan grät. Medan min nyktra pappa kom med glada tillrop och ivrigt hämtade de tomma flaskorna, fyllde dem i diket och ställde upp i bussen.
När vi väl kom igång igen dröjde det inte länge förrän det blev totalstopp, när motorn hade tjänat ut helt och hållet. Den vidare färden företogs i en ny lånad liten buss, som faktiskt höll ihop hela vägen.
Min nuvarande bil är 14 år gammal, men känns ny som en taxi jämfört med tidigare rejält begagnade exemplar. Lite saknar jag dock den trivsamma doften av ylle från stoppade säten och aromen av 97-oktaniga avgaser.
Och känslan av triumf när bilen mot förmodan lyckats transportera mig ända fram till målet.