Aines konstmuseum hade i sin ägo ett par Kauramäki-verk sedan tidigare och ställer nu ut dessa och de nya verken i en utställning med namnet En färg en linje en yta.
Det handlar om abstrakt konst, den som inte skildrar en yttre verklighet. Paavo Kauramäki arbetade med linjer och ytor, ofta raka linjer men ibland fick något runt störa den rätlinjiga ordningen.
Det känns spännande att gå runt bland Kauramäkis linjer och färgytor, det avviker så hälsosamt från den samtidskonst som är vardag på konstscenerna. Samspelet mellan former och färg får en betydelse, allt annat är avskalat. Ibland lägger han till en tredje dimension i linjespelet och föder ytterligare associationer hos betraktaren.
En av dessa flerdimensionella bilder har titeln Ett stigande och öppnande rum. Vid den blir anmälaren stående. Tänk att varje dag få möta denna bild i den grå vardagen. Den skulle bli så mycket ljusare.
Det är väl också så med Paavo Kauramäkis måleri. Varje målning kräver sin tid hos betraktaren. Utställningen är inget att hasta igenom för då är den förlorad.
Paavo Kauramäki är tämligen okänd på den svenska sidan gränsen, men ett aktat namn på den finska konstscenen. Hans verk finns hos den finska regeringen, den finska riksdagen och hos Helsingfors stad. 1972 fick han finska statens konstnärsstipendium och fick också på ålderns höst lyfta den statliga konstnärspensionen.
Verken i Aines utställning omfattar målningar från den senare hälften av 1960-talet till 2006, med tyngdpunkt på 2000-talet. Det beskrivs hur Paavo Kauramäki gick nästan matematiskt tillväga, skisserade med linjal, penna och rutpapper. För att nå den rätta färgkombinationen skapade han egna färgkartor.
Hans noggrannhet hade inga gränser. Han kunde arbeta ett årtionde med en målning, lade till element eller justerade färger. På målningens baksida noterade han datum för ändringen och ofta får datumet bilda verkets titel. I Aines utställning finns därför en målning med den förbryllande titeln 17 4 -89.