En gång hände det att jag blev alldeles kall. Nyinflyttad i ett hus, på väg ut ur ett rum, släckte jag taklampan och hann inte gå mer än några steg förrän den återigen tändes. Jag minns att jag stelnade till och tänkte att nu, nu är det dags. Jag kommer att få vara med om en sådan där upplevelse som så många pratar om. Skepnader, röster och kalla kårar, men det förblev lugnt. När jag samlat mig så pass att jag återigen vågade vidröra lysknappen insåg jag att den var glapp.
Fascinerad tittar jag på programmet ”Det okända” och försöker komma till en slutsats. Givetvis går det att bygga upp en lönsam verksamhet runt lögner och skådespeleri. Och medier i media, det är ju så klart en dubbel anledning till misstro.
Skeptikerna skrattar sig högröda och hittar förklaringar till allt. Hur medier är experter på att avläsa människors reaktioner och hur de genom att kasta ut allmängiltiga krokar fiskar fram långsökta associationer. Att medierna ofta nämner årtal och namn på personer, sjukdomar och dödsorsaker handlar givetvis om research. Detta trots att man i varje avsnitt förtydligar att ingen förhandsinformation förekommit.
Andra sidans existens är i programmet självklar, och om jag förstått det hela rätt funkar det som så att de andar som hittat dit då och då kan få permission för att besöka platser och människor som under jordelivet betytt mycket för dem. Sedan finns det även de som fastnat mitt emellan, som tror att de fortfarande är vid liv och som vägrar höra talas om att söka sig till ljuset.
De drabbade berättar i avsnittens upptakt övertygande om spökerierna de utsatts för. Det kan handla om köksinredning som flyger genom luften och barncyklar som kör sitt eget race. Folk visar upp klösmärken och vittnar om misshandel utförd av en osynlig kraft. Antingen ingår då även dessa människor i konspirationen eller så har de en väldigt stark inbillningsförmåga. Vad ska man tro?
De iakttar dig då du sover och då du går på toaletten. De vet vad du tänker och känner. Andarnas bevakning är långt mer sofistikerad än storebrorssamhällets. Fast så länge de inte vidarebefordrar informationen känns det väl ganska okej.
Graden av öppenhet påstås avgöra vem som kan se spöken. Kanske är det så enkelt som att be dem visa sig. Även om jag är nyfiken har jag inte vågat prova, utan nöjer mig med försiktiga funderingar kring varför bilnycklar och klädesplagg försvinner och dyker upp av sig själva. Spökerier eller slarv? Jag vill tro på det övernaturliga, men det är dumt att skylla ifrån sig.