Mellanrummens skulptör
Ebba Hedkvist ansÄg att en skulptur behöver luft för att andas. Patrik Boström pÄminner om en konstnÀr som skulle ha fyllt 100 Är i Är.
Foto: Patrik Boström
Det Àr knappt jag reflekterar över vad jag passerar pÄ vÀg till jobbet varje morgon frÄn Notviken.
FörÀndringen av Tunastigen har blivit en van syn - frÄn det sunkhÄl det var i början av 2000-talet, till dagens nyputsade fasader med vÀggmÄlningar och bredband inbakat i hyran.
Det Àr bara potthÄlen i asfalten som Àr sig likt dÀr.
Och skulpturerna efter innervÀgarna, som stÄr kvar sedan omrÄdet byggdes pÄ 60-talet.
De vittnar om en tid dÄ den offentliga utsmyckningen tycktes djÀrvare och idealen andra - i alla fall om man jÀmför med dagens vÀggmÄlningar. De andas framÄtblickande - miljoner bostÀder skulle byggas, folkhemmet fullbordas och man var inte Àngslig över att stÀlla en komplex skulptur efter bostadsomrÄdets fÀrdstrÄk.
För PiteÄkonstnÀren Ebba Hedqvists skulptur Gryning lÀser man inte av pÄ den tid det tar att passera med cykeln, med sitt intrikata spel av former dÀr konkava och konvexa former spelar mot varandra i ett öppet klot som balanserar pÄ en pelare. Hon var mÄn om en harmonisk helhet och hur volymer och proportioner skulle avvÀgas och samordas i abstraktionsprocessen.
Det syns nÀr man stÄr dÀr snÄlblÄsten och tittar.
I Är skulle Ebba Hedqvist ha fyllt 100 Är, men hon lÀmnade oss 2001 vid 92 Ärs Älder.
Hon debuterade i klassisk realism pÄ 1930-talet. Egentligen var hon mÄlare, men skulpturen kom att bli hennes signum, med den offentliga utsmyckningen som specialitet. Och hon blev Àven kÀnd för sitt engagemang i att skapa ett konstnÀrshem i Stockholm - nÄgot som blev verklighet pÄ Hornsgatspuckeln 1961 med ateljéer, bostÀder, samlingsrum och bibliotek.
Hedqvist studerade i Italien under 1940-talet, men det blev aldrig nÄgon utbildning pÄ akademien i Stockholm. Hon blev avrÄdd av Gottfrid Kallstenius och i Stig Johanssons bok om Ebba Hedqvist Äterges ett underbart samtal mellan den legendariske skymningsmÄlaren och den unga Ebba som stÀllt ut i en ram- och konsthandel. Kallstenius frÄgar vem som gjort mÄlningen och Ebba Hedqvist svarar "Den har jag gjort. Kan jag komma in pÄ akademien med den?", men Kallstenius replikerar "Ja, men vad ska du dÀr och göra, man förlorar bara sin personlighet".
Det var ett slumpartat möte och som sÄ ofta var det ocksÄ slumpen som avgjorde nÀr Hedqvist började med skulpturen. PÄ en tillstÀllning blev hon fascinerad av formen pÄ en mans huvud och fick honom sÄ smÄningom att sitta modell. Och nÀr det fÀrdiga verket, Manshuvud, stÀlldes ut 1941 började portrÀttbestÀllningarna att strömma in. Tidens kÀndisar, som Carina Ari och Hjördis Schymberg, avbildades - liksom en mÀngd barn som lÄg till grund för en rad fina portrÀtt.
Hon hade sÀkert kunnat leva pÄ portrÀtten, men tycktes drivas av de skulpturala problemen och gick frÄn det realistiska till allt mer genombrutna, luftiga och stiliserade skulpturer som kom att bli hennes signum under 60-talet. Och influenserna av konkretisterna, Lennart Rodhe, Arne Jones och "det ogripbara rummets filosofi" syns i Hedqvists FÄglar frÄn 1960, som uppfördes i RÄcksta.
Mycket av den filosofin prÀglar ocksÄ Gryning som gjordes 1968 och hon tycks ha lagt lika stor vikt vid att luftrummen ska ha samma betydelse som volymerna och placeringen Àr, trots nÀrheten till vÀgen, vÀl genomtÀnkt. För skulpturen fick svÀngrum och har det fortfarande dÀr den stÄr pÄ betryggande avstÄnd frÄn huskropparna pÄ Tunastigen.
SjÀlv sa Hedqvist det kanske bÀst: "Skulptur gÄr inte placera var som helst, den behöver rymd och belysning. En skulptur Àr nÄgonting som behöver luft för att kunna andas".
SĂ„ jobbar vi med nyheter