Nämn din favoritgenre, och Poe har den förmodligen, i ypperlig tappning. Han skrev dock inte bara för att underhålla, utan ville också vara vetenskapsman och forskare, inom sina litterära domäner.
Poe hade dock inte så stor tilltro till omvärldens mottagande av hans kosmologiska funderingar i ”Eureka” (1848): ”Till de få som älskar mig, och som jag älskar – till dem som känner mer än de tänker – till de som drömmer, och de som sätter sin tro till drömmarna som enda realiteterna – överlämnar jag denna bok med sanningar, inte därför att den säger sanningen, utan för att förmedla den skönhet som i överflöd finns i dess sanningar, och som gör den sann. För dessa lägger jag fram denna komposition uteslutande som en konstprodukt – låt oss säga som en romantisk berättelse, eller om benämningen inte är alltför anspråksfull, som en dikt. (---) Inte desto mindre är det min önskan att detta verk när jag är död skall bedömas blott som en dikt.”
Han trodde alltså inte särskilt mycket på att någon skulle ta hans vetenskapsfilosofiska inlägg på allvar.
Poes ambition med ”Eureka” var att visa på vetenskapsmannens förmåga att drömma och fantisera fram nya paradigm, och inte enbart förlita sig på empiriska studier. Man kan vara en tänkare och en visionär, till och med en drömmare, och föra vetenskapen framåt. Därvidlag finns det ju många exempel från vetenskapen. Kepler gissade sig ju till rörelselagarna för planeterna, med sin föreställningsförmåga, vilket Newton sedermera kunde bygga på. Små och större exempel är till exempel bensolringen, som Kekulé såg i en dröm 1865, men varför inte också nämna tänkare som Hawking. Allt är inte empiriskt belagt, men kan ändå skapa en ny vetenskaplig händelsehorisont. Grejen består i att ha nog stort renommé för att någon ska gitta lyssna på en. Så är det i alla vetenskaper, från rymdfysik till lingvistik.
Poe visste att han trampade utanför sina litterära domäner när han skrev ner sina vetenskapliga funderingar om ”alltet och kosmos”. En fråga som givetvis upptog honom var den om rymdens oändlighet. I en elegant passus i ”Eureka” förklarar Poe att ”själen” givetvis kan tänka sig det oändliga, likaväl som det ändliga. Svårare är det inte. Frågan om vad vi vet om denna oändlighet är givetvis en annan. Men tänk att med logisk skarpsinnighet kunna formulera detta! Det han säger är att även om vi inte kan föreställa oss det oändliga, så finns det ändå.
Bristen i Poes argumentation, och minns då att ”Eureka” kom ut 1848, (året före hans död), är att ”Gud” uppenbarligen måste skrivas in i den celesta ekvationen. Guds plan, vad Gud vill och tänker med Universum, etc, allt det ter sig givetvis från en nutida horisont som en mycket lätt bortredigerad metafysisk överbyggnad i den vetenskapliga ram inom vilken Poe vill hålla sig.
Men kanske Poe såg ”Gud” som en metafor. Likaså den ”Gudomliga viljan”. Att sätta namn på det man inte vet vad det består av kan ju vara knepigt. Vad jag vet så har ännu ingen lyckats förklara vare sig gravitationen eller elektriciteten, bara beskriva dem. Gud är elektrisk! Ungefär så.
De flesta av oss minns nog Poe som författaren till de gotiska skräcknovellerna ”Huset Ushers undergång”, ”I inkvisitionens klor” eller ”Röda döden”. Deckarnovellerna, stilbildande i sitt slag i mitten av 1800-talet, med Poes egen deckarhjälte, Auguste Dupin, glömmer man inte om man läst dem. En orangutang var förövaren på Rue Morgue, vilket Dupin räknade ut, endast med hjälp av logiska fakta. Sir Arthur Conan Doyle, (1859-1930), går givetvis i Poes fotspår. Man skulle till och med kunna säga att Sherlock Holmes är en parafras på Dupin. Skarpsinnet och förmågan att både deducera (dra slutsatser från det man har för handen) och inducera ( tänka framåt, se olika scenarier, sätta sig in i förövarens roll), finns hos båda. Den nutida TV-hjältinnan Jane i ”The Mentalist” är ju ett skickligt återbruk av Poes karaktärsskapande.
Min egen fascination för Poe började inte i hans deckarhistorier, även om jag kom i kontakt med dem också vid tidig ålder. Det var självklart skräcknovellerna som berörde mig, och som gjorde ett outplånligt intryck. Poes förkärlek för de vandöda (Huset Ushers undergång, Fallet Valdemar, Samtal med en mumie, etc) och temana med ”mesmerism” och hypnos, öppnade dörrar till fantasin, av oöverträffat slag. Svenska översättningar är dock ofta hårt redigerade, och prioriterar en rafflande handling framför de stilistiska utvikningar som Poe verkade tycka så mycket om.
Edgar Allan Poe hann under sitt relativt korta liv producera mer än tusen sidor tätt tryckt text, som den presenteras i Barnes & Nobles utgåva av hans samlade verk. Skräck, deckare, science fiction, lyrik, vetenskapsfilosofi, kosmologi, alltsammans i en utsökt språklig och dramaturgisk dräkt. Det är närmast en svindlande tanke att det är 200 år sedan han verkade.
Maria Vedin