Peo Rasks senaste diktsamling ”Roberth Smith och jag” kretsar kring just det titeln avslöjar: The Cures frontfigur och diktjagets kärlek till honom. Den stora behållningen är de korta och komprimerade dikterna som alla börjar med orden ”här är vi”.
här är vi
soldater
utan gevär
bra gevär
Och:
här är vi
spasmen i spasmen
orgasmen i orgasmen
europas murar
är två, av många, favoriter. En enkel läsning är förstås att tolka vi:et som Peo Rask och Robert Smith, men för den som vill kan ”vi” betyda något helt annat. De möjliga tolkningarna är alltså oändliga. Greppet är lekfullt, inbjudande och skickligt.
Verket innehåller också några längre prosastycken: dels drömliknande sekvenser som när de två männen dricker Earl Grey ur temuggar med brunfläckig insida (”en färgning idoga tedrickare jobbar in, likt ett träds årsringar”), dels betydligt mer verklighetstrogna händelser som när diktjaget beskriver resan till staden Crawley (där The Cure grundades) för att fotografera scenhörnet på den pub där bandet spelade 1978.
De flesta fans kan nog, i olika grader, känna igen sig i förtjusningen och besattheten att gå på samma gator och dricka drinkar på samma barer som idolerna en gång har gjort.
De flesta fans kan nog också känna igen sig i tron att man själv är den som förstår och älskar sin idol mest. Vännerna Nils och Klot, som ”kan vinyl, förstår vinyl”, kan omöjligen, enligt diktjaget, förstå den brännande saknaden efter en viss liveinspelning.
Precis som diktjaget själv inte kan förstå hur någon annan än The Cures Robert Smith kan heta Robert Smith – det vore ju lika ofattbart som om någon annan hette Peo Rask.
Att bygga personkult kring diverse manliga rockmusiker tycks ligga i tiden. Ta bioaktuella filmen ”Bohemian Rhapsody”, som tydligt förskönat Queen och Freddie Mercury, som exempel.
Men ”Robert Smith och jag” är långt ifrån enbart en hyllning till Robert Smith. När The Cures låtar medverkar i reklamfilmer känner sig Rask sviken och hotar med att skänka sina plattor till Röda Korsets Kupan om det upprepas.
Kärnan i ”Robert Smith och jag” är just ambivalensen att älska någon man faktiskt inte har träffat. Rask vill inte vara ”ett Elvis-fan, utan ett fan av en annan sort”. Den där resan till Crawley var förvisso värd att göra, men blev ändå inte som tänkt. ”Idolskap gör sig bäst på avstånd”, skriver Rask.
Som mycket bra poesi är verket också mångbottnat, fler än The Cure-frälsta har något att hämta. Rask berör såväl rädslan för åldrande: ”Döden var kul på 1980-talet, gjorde sig bra i mörka låtar. Men nu är jag bara rädd, Robert.” som behovet av att älska något stadigt när allt annat svajar: ”Jag är inte bra på kärlek, men du är den längsta jag haft.” skriver han till sin idol. Det visar, på ett vackert sätt, hur viktigt både musik och förebilder kan vara för oss.
Ida Stiller
kulturen@nsd.se