"det ljusnar", sedan tomt vitt papper, för att på nästa stora vita sida fortsätta, liksom utslängt:"en tyst efterklang går genom huset/den har dröjt här/flera år/den kommer aldrig försvinna".
Ljus, en dikt(samling?), nja, snarare en lång rörelse och dikt som bottnar i ett återvändande till en tid och en plats materialiserad av ett hus och dess omgivande natur. Kanske är det sistnämnda inordnat i det som kallas trädgård.
Kanske är en återkommande tanke när jag läser Ljus. Orden och meningarna, ofta avbrutna eller bara pauserade, gör det svårt att få ihop nån sorts helhet. Och jag blir stundom irriterad och tänker att så j-vla modern eller exprimentiell behöver väl poesi inte vara. Och hör samtidigt invändningar som "det måste plats för alla uttrycksformer", osv. Jodå, visst ska det det.
Åsså ska ju "kultureliten" ha något att syssla med, för kanske blinkar Heldéns diktalster utan sidnumrering, åt något storverk jag inte känner till.
Heldén äger dock ett suggestivt språk. Mjukt och samtidigt lite mystiskt (klichévarning, jag vet). "Vissa ord bleknar/och försvinner in i ljuset/eller skuggan andra/dröjer sig kvar.
Det är en Han som poeten skriver om i tredje person. En Han som både lever i nuets krassa verklighet och får syrsorna att hoppa fram åkgräsklipparen, och i tanken på en framtid av hotande klimat-katastrof. Ljus när ett mörker som blir påtagligare ju längre läsningen skrider. Och samtidigt en fascination över naturen och till exempel kajorna, "det knäppte i deras vingar/stela efter vintersömn".
Som läsare av Ljus känner jag mig som en samlare av ord och kortare meningar som liknar rebusar vars slutsats blir min egen. Poeten Heldén, född i Katrineholm, lämnar så att säga mycket åt läsaren, vilket i och för sig varje poet av rang gör eller bör göra. På så sätt är Johannes Heldén mer en Miró än en Liljefors, om den kanske hårddragna jag konst-associationen tillåts.
Ljus måste läsas flera gånger för att få grepp om. Och den är skön att hålla i. Det är poeten själv som formgivit och klätt den stora tunna svarta boken i ett sammetsliknande omslag.