En nyckelscen i Hanna Nordenhöks lyriska roman Promenaderna i Dalby Hage är när Marta "börjar blöda" i tonåren. Modern rör sig "olycksbådande...närmast förföljer" samtidigt som hon fäller en i denna akademiskt borgerliga miljö typisk "hurtig", absurt komisk kommentar: "Välkommen i det gröna". Här antyds separationens hela svärta och det gemensamma ödet att vara kvinna.
Det som händer i denna text är allt som händer i ett liv men liksom förstrött, i förbigående - eller just därför exploderande. Det minutiösa språkarbetet avslöjar att Nordenhök kommer från poesin.
"Ett löst språk" kallas det i inledningen: "Vet så att säga inte om det är upprymd eller rastlös hon verkar", "är vi - uppsluppna? jäktade? sakliga?". Syftet tycks vara att framhålla främlingskapet mellan dessa närlevande som skojar bort sina inre stormar.
Språk är makt och hela den patriarkala ordningen bygger på mansspråk som förtryck. Här har dottern ett skarpare iakttagande än den "förvirrade" modern och behärskar henne intill skuld och "förstörelse".
Hanna Nordenhök har avslöjat något av sin läsning under skrivandet: Jamaica Kincaid, Marguerite Duras, Assia Djebar från Algeriet. Här utspelas det vaksamma cirklandet runt kroppen som lämnats och kroppen som växer sig fri i kolonial miljö, i excesser av patriarkal ordning.
Men det räcker så väl med Lunds akademiska 1950-tal, en far som var matematicus med utbytesår på Princeton medan mor satt hemma och skrev putslustiga vykort eller per korrespondens försökte inhandla en Volvo åt familjen till hans hemkomst.
En milt ironisk idéroman om skånskt borgerligt patriarkat i förra generationen invid en stram, oerhört tonsäker skildring av separationens eviga trauma. Så om nu, sammansatt eller tvekande, vill jag se på en av vinterns svenska romanhöjdpunkter.