“På gränsen mellan fakta och fiktion” skrivs väl alla romaner. Det är en självklarhet: alla romaner har någon upplevd grund som vrids upp i fiktion.
Stefan Einhorn vill ge sig rätten att skriva om sin döde far Jerzy och om faderskap i allmänhet, brottas eller låtsas brottas med frågan om man har rätt att lämna ut den döde som inte längre kan försvara sig.
Efter mycket nötande om “skrivkramp” kommer nu sonen i ”Pappan” igång med ett levande fiktionsarbete där världen efter andra världskriget ligger splittrad i skärvor av familjeliv, mirakulösa överlevanden, oväntade återföreningar och släktband, också nazisternas överlevande med förträngd skuld som ibland når ikapp dem.
När berättandet framgår ur skrivkrampen borde han strukit dagbokssnacket om de konditorier och restauranger där han skriver.
Problemet med pappor är hittills i historien att de gjort karriär och varit frånvarande, rentav känslomässigt frånvända sina söner. Kring detta utvecklas några tänkvärda sagor och mycket trivialpsykologiserande som jag inte tycker är bokens verkliga behållning.
Men hur det lilla livet, familjelivet, slingrar vidare genom den epok av vidrigheter som var nazismens, hur det lilla livet övervinner det ödesmättade, stora, historiska och politiska livets vanvett, det tecknar han med stort engagemang. Däri hittar jag bokens behållning.
Skuggan av andra världskriget blir till en serie uppgörelser mellan dess agerande och deras barn. Någon nazist som mördat en judinna på gatan i Polen begår självmord inför judinnans överlevande son på en skogsstig nära Stockholm.
Ärvda pengar förknippas med skuld ur det förgångna. DNA avslöjar hemligheter om släktskap. Den genom hela boken stödjande vännen till författaren, Josef, visar sig vara hans halvbror. Vänskap och släktskap vrängs ur och i varann. Här finner berättelsen sin laddning.
En berättelse trots allt är det Stefan Einhorn skriver. Den lyfter fram minnen från ett Europa av fullständig förnedring.
Kanske måste vardagen vara luppen genom vilken minnen skärskådas.