Alkoholromantisk litteratur och musik finns det gott om. En förklaring till det är att författare och musiker ofta saknar fasta arbetstider, kollegor och chefer vilket gör att yrkena är tacksamma att, i alla fall utåt sett, kombinera med en fylla att göra konst av. Dessutom verkar berusning onekligen vara en bra metafor för förälskelse och passion; det finns många dikter och låtar om att vara hög på kärlek och beroende av en annan människa. Men den största orsaken till all kultur som förskönar berusning är förstås att människor älskar att konsumera den.
Inte minst jag själv. Charles Bukowski (inte direkt känd för att han höll sig nykter) är en av mina favoritförfattare och Hunter S. Thompson (inte direkt känd för att han var negativ till droger) är en av mina favoritjournalister. Och ovanför mitt skrivbord har jag en inramad plansch med Ernest Hemingways citat ”Write drunk; edit sober”. Liksom många kända citat råder det förvisso oenigheter om huruvida Hemingway verkligen har sagt så, men det spelar mindre roll i sammanhanget. Skrivande och fylla verkar onekligen höra ihop.
Eller? Någon som problematiserat detta är författaren Rebecka Åhlund som nyligen kom ut med självbiografiska ”Jag som var så rolig att dricka vin med”, där vi får följa hennes första år som nykter alkoholist. Boken är väldigt läsvärd, oavsett vilket förhållande till alkohol man själv har, för Åhlund vrider och vänder på det mesta: att vara en supande kvinna, hur lätt det är att dölja sitt missbruk som frilansskribent och varför det ses som så provocerande att tacka nej till ett glas vin. Berättelsen innehåller inga pekpinnar, Åhlund medger att fyllan både kan vara rolig och göra det lättare att få vänner. Men hon poängterar också att den varken gör en till en bättre skribent eller feminist, och framför allt att den har förmågan att försvåra familjerelationer.
Och den missbrukande konstnären, även den manliga, verkar vara på nedgång. På topplistan över aktuella biofilmer finns nu ”A star is born”, ”Bohemian Rhapsody” och ”Beautiful Boy”, som alla tre visar att missbruk inte går hand i hand med kreativitet, utan att det förgör såväl karriär som privata relationer.
Filmerna och Rebecka Åhlunds bok fick mig att tänka att försköningen av dekadens och missbruk nog faktiskt inte är särskilt spännande. Bukowskis starkaste dikt är trots allt ”An almost made up poem”. Den går att analysera i all oändlighet, men klart är att den i alla fall inte främst handlar om berusning. Hunter S. Thompson beundrar jag för gonzojournalistiken, inte för alla tripprapporter han lyckades klämma in i ”Fear and Loathing in Las Vegas”.
Planschen med (det påstådda) Hemingway-citatet då? Det ser jag numera som en metafor för förälskelse och passion. Skrivandet är min största och stormigaste kärlekshistoria för jag älskar och jag hatar det. Långt ifrån alltid, men ibland, försvinner jag i texten och glömmer bort tiden, och den berusningen är bättre än alla andra.