Jag pekade och sa åter igen:
– Kolla där. Svart. Svart igen, svart. Där också. Svart, svart.
Det var min vapendragare Kaselnikov som körde genom stan, och jag frågade om han läst min exposé om varför alla går i svarta särkar – skor, byxor, jackor och handskar. Folket på gatorna. Att vi uppenbarligen var som en fjärrstyrd fårskock trots allt, som oreflekterat följde normen. Varifrån modet nu hade uppstått. Det kanske var den stora knäckfrågan trots allt. Vem hade bestämt att så svart skulle världen vara?
– Det är en konspiration, försökte jag.
Kaselnikov vred obekymrat på ratten och sade:
– Min käre broder. Jag minns hur det var i Boden på 60-talet. Då skulle alla gå ut på söndagspromenad. Rock och hatt ett måste. Och sedan skulle man buga, och hälsa. Såhär.
Naturligtvis. Det var ju omvittnat även i litteraturen. Att jag inte tänkt på det. Ta bara Eyvind Johnsons ”Slutspel i ungdomen” vars första mening lyder:
”Han slutade den fasta platsen just som han skulle till att köpa hatt.”
Nobelpristagarens sura om hatten som ett stort tecken, en utmärkelse och en invigning.
Samma med överrocken, eller ”Kappan” som Gogols klassiska kortroman heter. Den stackars Akaki Akakjevitj sparar och gnetar för att få ihop till denna symboliskt laddade beklädnad, bara för att bli turbomobbad av sina kolleger och sedan rånad på plagget. Satt att dö i snålblåsten. Förvandlad till Sankt Petersburgs vålnad no1.
– Så okej, Kaselnikov. Du har rätt.
Det svarta var ingen nytillkommen ordning. Bara färgen och tyget skiljde. Allt var i övrigt som förut. Med den skillnaden att vi nu trodde oss vara obundna av konventionen. En tilldragelse av självbedrägeri.
Inte heller stod jaget oemotsagt ens inför sig själv. Precis som att det fanns förbjudna fantasier, hur oskadliga de än var för omvärlden. Om det alls fanns något ”jag”.
Bara en teoribildning återstod. Så mycket annat i kroppen skötte ju sig själv. Att jag inte tänkt på det förr!? Andningen, hjärtslagen, matsmältningen, sömnen, blinkningarna, hårväxten, sårläkningen... Allt togs om hand utan att något aktivt ”jag” behövde organisera det hela.
Upprorets tid var därmed förbi. I takt. Så ock med kappan, hatten och alla de svarta ytterkläderna. Amen.