Andra ismer kommer och dör, modernismen lever sitt stilla liv i det poetiska landskapets utkant, kanske för alltid. Den är diktandets perpetuum mobile, med lika delar bildberusning, barndomsbesatthet, dubbelprojicering av bild mot bild. Till skillnad från nya varianter av postmodernismen behöver den ingen bruksanvisning och har tydligen inte heller bästföredatum.
Gunnar Harding hör till våra flitigaste modernistiska poeter med ett tjugotal titlar sedan Lokomotivet som frös fast 1967. Nu är han aktuell med Från vinter till vinter med undertitel Den mörkare glädjen. Möjligen har boken bytt titel för att Harding är så känslig för övertydlighet, han ville inte ha bokens slutackord som titel. Liksom han som redaktör på Lyrikvännen inte ville ha ”Min paranoida psykos är farlig. Den smittar” som slutackord i min ironiska Vietnamdikt om hur ropen skallade mot USA-bombmattorna. ”Det smittar” skulle det vara, helt enkelt. Naturligtvis hade han rätt.
En sprittande uppsluppenhet invid ett frätande skarpt livsvemod, där någonstans står den sene Harding. Titeldikten Från vinter till vinter projicerar en årscykels inledande och avslutande snöfall mot en flytt mellan lägenheter och bokstäverna mot fladdrande fåglar:
Och där är de redan –
ett kringfladdrande alfabet,
fåglar över hustaken.
Bara kajor visserligen,
men vad kan man begära
vid den här årstiden ?
Där finns ett vemod över utrunnen kärlek liksom ljusstarka minnen från barndomens dalaresor där blommor invid banvallen driver in i tågfönstrets bildruta som om det var renfanan som rörde sig medan tåget stod still:
Renfana måste det vara
det här gula som fladdrar förbi på banvallen,
men inte ens när stationshusen saktar in i tågfönstret
når den fräna rena doften in hit
men därute tumlar humlorna lätt kloroformerade runt.
Det är starka sammanfattande känslor. Det är helheten av liv och helheten av natur och årscykler.
Det är en hudlös närhet, en nästan chockerande ärlighet inför slutstrofen: den mörkare glädjen.