Från Tornedalen är det trettio mil till den ryska gränsen i öster, betydligt kortare än avståndet till Umeå. Lägg till tjugo mil och man är nere i Kandalaksja vid Vita havet. På den östra stranden av innanhavet ligger den gamla staden Archangelsk.
Det är en varm sommardag i Archangelsk. Jag sitter i köket hemma hos filosofiprofessor Nikolaj Terebikhin. Han bär en traditionell blåvitrandig sjömanströja och har dukat fram te och smörgåsar med gravad lax. Det är vitahavslax och samtalet kommer naturligt in på pomorerna. Tidiga bosättare i området, fiskare och sjöfolk, kända för sin driftighet och våghalsighet på havet. Pomor betyder just ”vid havet” – ”po more”. På 1100-talet kom de från Novgorod, innan moskoviterna etablerade sig uppe i norra Ryssland.
Terebikhin nämner med respekt och beundran Boris Shergin (1893–1973), författare, filosof och folklorist. Som son till en sjökapten och skeppsbyggare och med utbildning till etnograf samlade han berättelser och sagor om havet och pomorkulturen. Med sitt eget författarskap skapade han en rik källa till kunskap om pomorernas livsföring och moral.
Idag , då landet fått en klass av rika och egoistiska nyryssar, är den gamla pomormoralen nog så aktuell. ”Lev för andra, så lever de andra också för dig. Det är ingen som ensam är till glädje för sig själv.” är en devis från Shergins böcker.
”Värden som flit, solidaritet och osjälviskhet utgjorde grunden för pomorsamhället, för pomoridentiteten” konstaterar norska Marit Bjerkeng som utfört en pionjärgärning genom den enda översättningen som är gjord till ett nordiskt språk.
Volymen Et bukk for far innehåller korta historier och kom ut 2002. Stora delar av boken handlar om livet uppe på ögruppen Spetsbergen (Svalbard) där pomorer övervintrade. För att under primitiva förhållanden klara av fysiska och psykiska påfrestningar som skörbjugg och apati under den extremt mörka och kalla vintern krävdes självdisciplin, att vara aktiv och tänka positivt.
Om Boris Shergin är den store berättaren om folkkultur och historia vid Vita havets kuster är Fjodor Abramov (1920–1983) landsbygdens episke och poetiske skildrare. Född i byn Verkola i östra delen av Archangelsks län har han som ingen annan beskrivit det hårda livet för landsbygdens folk i norr, men också naturens och landskapets skönhet.
Fjodor Abramov blev tidigt faderlös och fick hjälpa till med arbetet på gården. Fjodors skrivartalang blev tidigt uppenbar och han fick så småningom möjlighet att studera vidare vid ett universitet i St Petersburg. Under kriget mot tyskarna sökte han sig som frivillig till soldattjänst i den belägrade staden, blev skadad och var under en tid också med i kontraspionaget.
Tidigt i sin litterära karriär drog han på sig fördömanden från kommunistpartiet och författarförbundet för en kritisk artikel om kolchosböndernas svåra situation.
Efter kriget plågades många av dem av hunger, sjukdomar och orimliga skatter. Den officiella versionen, däremot, frammanade en idyllisk bild av ljus och kollektiv glädje.
Abramov sparkades från redaktionen på tidskriften Neva då han motsatte sig ett beslut om att bönderna inte skulle få sovjetiska inrikes-pass. Debutromanen Bröder och systrar kom 1958 och fick bra kritik. Den följdes av åtskilliga romaner, noveller, skådespel samt litteraturkritik. Idag hyllas Fjodor Abramov som en av de främsta nordryska författarna. Hans böcker finns översatta till många språk, bland annat engelska och finska, men ännu inte till svenska.
Den lilla staden Solvychegodsk ligger i södra delen av Archangelsk län. Här lät den rika köpmannasläkten Stroganov under 1500-talet bygga flera katedraler. Pengarna kom från den lukrativa lokala saltframställningen och pälshandel med Sibirien.
Idag står två av katedralerna kvar, liksom en kurort som erbjuder behandlingar med gyttja, salta bad och elektricitet. Stadens kände författare Kozma Prutkov (1803–1863) var en märklig gestalt. Han producerade sig i olika genrer – filosofiska verk, dikter och aforismer.
Några av hans meditationsfrukter:
· Vilken är nyttigast, solen eller månen? Svar: Månen. Solen skiner ju endast på dagen, när det ändå är ljust, medan månen lyser på natten.
· Till och med ett ostron har fiender.
· Förlovningsringen är den första länken i äktenskapets kedja.
· Barnets första steg är det första steget mot döden.
· Tre saker är svåra att sluta med när man en gång börjat: a) äta god mat b) tala med återvändande från kriget c) att klia sig där det kliar.
· Om det förflutna existerade i nuet och nuet fortsatte att existera i framtiden, hur skulle man då kunna förstå vad som är orsak och vad som är verkan?
· Om det på en elefantbur står en skylt med texten Bisonoxe – tro inte på det!
Prutkovs tankegods kan verka pseudofilosofiska och inte minst komiska i all dess tomma anspråksfullhet. Som en hyllning till författaren hålls årligen, sedan sjutton år tillbaka, en kulturfestival i hans hemstad Solvychegods. Den har karaktär av humorfestival, med skämtvisor, marknad, utställningar och upptåg på scener och torg.
Det har sedermera framkommit att den store författaren i verkligheten är en pseudonym. Bakom namnet Prutkov döljer sig Aleksej Tolstoj och hans tre kusiner, bröderna Aleksej, Vladimir och Alexander Zhemchuzhnikov, verksamma i mitten av 1800-talet.
Vasilij Ledkov (1935–2002) föddes i en kåta (chum) ute på tundran i Nenets, inte långt från Norra ishavet. Familjen var renskötare. Han tog filologexamen vid Gertseninstitutet i St Petersburg och kom att skriva både på sitt modersmål nenetsiska och på ryska.
Genom åren publicerade Ledkov bland annat poesi, prosa, barnböcker och vetenskaplig litteratur. Han arbetade också för radion i Nenets huvudstad Naryan Mar. Vasilij berättar om livet på tundran, människorna, naturen, djuren. Vasilij Ledkov kan konsten att använda onomatopoetiska, ljudhärmande ord i sina dikter. Poesin är centrallyrisk, ofta med lätt melankoli och längtan, fylld av symboler.
Lommen gråter – och gråter,
och gråter ...
Vem förde med sig
hennes sorg?
Den kan bara inte hjälpa det
fågel av sorg och tårar.
Lärkans sång var en annan:
där i det blå djupet,
i förundran dagen lång,
inte tjära
men som en gyllene bjällra.
Gyllingen sjöng –
och i sälgbusken
ringde varje stjälk.
Lommen gråter.
Och sorgen slog ned
invid molnen på himlen.
En plötslig blixt
i aspens gren
en sprucken flisa.
Åskan, ökande i vrede
jorden skakade, som en valp.
Hjärtat blev oroligt, rök
efter en bekymmersfri dag.
Då kom jag ihåg:
lommen grät –
varnade mig ...
(Översättning: Borisova, K Mikko.)
En annan känd poet, Olga Fokina (f. 1937), växte upp i en bondefamilj i Verkhni Toima-området, mellersta Archangelskregionen. Efter utbildning vid Gorkij-institutet i Moskva bosatte hon sig i Vologda, söder om Archangelsk län, men har fortsatt att dikta om sin nordliga hembygd.
Liksom Fjodor Abramov skildrar hon den nordliga landsbygden. Jordbrukarna, mödrarna och naturen är återkommande teman i hennes lyrik. Hon vänder sig också mot avfolkningen i byarna. Många av hennes dikter har blivit tonsatta och inspelade av olika artister.
Alexander Loginov (f. 1948) föddes i industristaden Monchegorsk på Kolahalvön, men bor sedan länge i den lilla staden Kargopol i södra Archangelsk län. Hans kraftfulla poesi rör sig från det vardagliga, via människan, ut i universum.
Låt himlen dra ut det grumliga. / Och kasta stjärndroppar. / Allt fortsätter, så länge som Gud och evigheten / vaggar livets vagga.
Mihail Popov (f. 1947) föddes i byn Pertema vid Onegafloden och är en av Archangelsks mest betydande prosaförfattare.
Förutom många romaner och noveller, många i hårdkokt stil, har han varit redaktör för och startat litterära tidskrifter, till exempel Vita ångbåten, Röda varvet och Dvina. En av hans böcker har filmatiserats av ryska televisionen.
Kenneth Mikko