Tänker man på Hans Christian Andersen som moralkakans distributör? Kanske, kanske inte. Varför just hans sagor och berättelser så envist stannat kvar i minnet, beror i alla fall för min del just på moralpredikningarna.
Sagorna skrämdes, och levererade argument med hot: dansa inte med röda skor, då tar djävulen dig. Trampa inte på brödet, då tar djävulen dig. Få inte en skärva av dävulens spegelglas i dig, för då hamnar du hos Snödrottningen, och därifrån kommer du aldrig.
Sensmoralen är ofta att högmod går före fall, och att ens gärningar, både onda och goda, slår tillbaka på en. Och nog kände man budskapet piska ens samvete som barn; var man lika fördärvad, lika god eller lika gynnad eller missgynnad av sina livsförutsättningar? Nog hoppades man att vara den fula ankungen, och snart hitta sin verkliga familj.
Samtidigt fick man som ung läsare triumfera tillsammans med daglönaren Lill-Klas, i hans överlistande av den dumdryge patronen Stor-Klas, eller fröjdas med soldaten som efter att ha huggit huvudet av en häxa, kommit över hennes magiska elddon, som gav honom både pengar och en prinsessa.
Man får komma ihåg att H. C. Andersen verkade under mitten av 1800-talet, det vill säga i de kulturella strömningarna vid den tiden. Psykologin som vetenskap var just i färd med att upptäckas, religion, andlighet och filosofiska skolor frodades.
Elektriciteten var just så pass i vardande. Gaslyktor lyste upp de gränder där den arma flickan tände sina svavelstickor. Farsoter och sjukdomar härjade. Ett livsödes destination kan i sagan hänga på om det kommer någon deus ex machina, en räddare från ovan, och fixar alltsammans.
I H.C. Andersen är det den goda människan som får den belöningen, vilket översatt i nutida termer kan sägas vara ett politiskt ställningstagande. Åt var och en det bekommer!
Vid en vuxen omläsning av Andersens sagor framträder de stilromantiska elementen tydligare. Här finns både lamier, föregångaren till populärkulturens vampyrer, döda som går igen, och en animerad natur, där älvor och naturväsen äger natten. Den djupa tron på Jesus går som en röd tråd genom berättandet, precis i linje med stilromantiken.
Det där med Jesus och kristendom hoppade jag över som barn, och gick direkt på action istället. Skulle Elisa hinna sticka färdigt alla tagelskjortor till sina bröder, som var förtrollade till svanhamn? Tummelisa, var hon verkligen tvungen att äkta en mullvad? Odensefödde Andersen är som en slags Skandinaviens Bröderna Grimm, i sitt parafraserande, omtolkande och moraliserande, i en fusion av folkloristik och eget fiktionsskrivande.
H. C. Andersens samlade verk. För mig så var det läskkunnigheten som avgjorde tillgången till dem, inte någon föräldracensur. Törs du som förälder sätta dem i händerna på dina barn?