Det skall tydligen vara sant att Sveriges största litteraturfestival finns i Umeå. Det känns märkligt, men jag tror att det har att göra med skillnaden mellan mässa och festival. Att man i begreppet festival inte nödvändigtvis räknar med besökarantalet. Eller åtminstone att det är sekundärt, och att det istället är vad som händer på scenerna som är det primära.
Det är väl också det som är styrkan med Littfest. Att försäljningen får stå tillbaka för samtalet om litteraturen. För på Littfest möter besökaren nästan fler författare än utställare. Allt som allt finns där endast ett trettiotal bokbord, och alla med samma begränsade yta till förfogande. Inga pengar i världen kan heller skaffa de stora förlagen bättre utgångsläge än de små. På Littfest säljer man böcker utifrån bra samtal, inte utifrån stora montrar med blinkande reklam.
Jag brukar vara på Littfest i egenskap av utställare och är därför rätt härdad av att se folk storma förbi bokbordet kvart i heltimme, bara för att få en bra plats under nästa scensamtal. I år fick jag ledigt, men engagerades istället som presentatör vid en av scenerna. I Studion fanns 280 sittplatser som besökarna använde för att lyssna till mängder av samtal: alltifrån en Bengt Pohjanen i högform till en Ebba Witt-Brattström som drog över tiden. Och trots den stundtals rätt kaotiska stämning som rådde utanför dörren till salen, då allt mellan 5 och 60 personer nekades komma in på grund av platsbrist under vissa av programmen, var det en ynnest att få sitta bredvid scenen, blicka ut över publiken och nästan kunna ta på människornas närvaro och medverkan i samtalen.
Ändå kan jag inte låta bli att önska mer. Egentligen inte alls av programmet i sig, utan snarare av vad alla samtal mynnar ut i. För under alla år på Littfest har jag suttit ändlösa timmar i både större och mindre salar för att lyssna på samtal som bland annat berört behovet av att stärka minoritetsspråken, nödvändigheten i att låta kulturen verka utanför kraven på tillväxt och fördelarna med att organisera regionala nätverk för att bättre göra sig hörd. Ändå känns det som att kulturen tvingas försvara sig allt intensivare för varje år som går. Som att det alltid är på nåder.
Hade jag fått bestämma hade besökarna lyssnat mindre och agerat mer. För om vi gjorde verkstad av bara en tredjedel av vad som sägs under Littfest hade vi kanske inte behövt ursäkta oss varje gång vi pratar om att finansiera en fri teatergrupp eller konstnärligt utsmycka en nybyggd förskola.