Tackar jag nej till ett jobb har jag i flera dagar efteråt ångest över att ha gjort den som ville anställa mig besviken. Snacka om att jag har höga tankar om mig själv. Det är ju knappast så att det inte finns någon annan som kan utföra de arbetsuppgifter jag är kapabel till. Så icke-utbytbar är jag faktiskt inte.
Och efter sociala sammanhang har jag ofta skamkänslor. Antingen tycker jag att jag har pratat för lite och tänker att jag varit tråkig och att ingen kommer att komma ihåg mig; eller så tycker jag att jag har pratat för mycket och tänker att jag varit jobbig och att ingen kommer att vilja veta av mig.
Men sanningen är att mitt beteende förmodligen inte spelar så stor roll för hur jag uppfattas. I sociala situationer är nämligen de flesta så självmedvetna, och därmed självupptagna, att de knappt hinner uppfatta, än mindre analysera, andras beteenden. Vi tror helt enkelt att vi är betydligt mer betydelsefulla än vi egentligen är. Så icke-utbytbara är vi faktiskt inte.
Men att jag, och många fler, är så här är så klart inte så konstigt. Vi är ju trots allt huvudpersonerna i våra egna liv och det är därför naturligt att vi själva är de personer vi bryr oss allra mest om.
Dessutom är det inte enbart av ondo att bry sig om vad andra tycker om en; jag vill ju att andra tycker att jag är snäll och därför anstränger jag mig för att vara just det.
Men det finns gränser. En gräns passeras när den här inbyggda och tidlösa narcissismen, som gör att vi känner ångest och skam, kombineras med vår individualistiska samtid i vilken vi konstant försöker skriva historien om oss själva (vi vill ju ha en fängslande och sedelärande saga om vi bli tillfrågade att spela in Sommar i P1!).
En konsekvens det här kan leda till är att gå i terapi för klimatångest. Något som oroväckande många människor verkar göra, men som i sig inte leder till några positiva konsekvenser för någon annan än den som går i denna klimatterapi.
Visst kan ångest och skam göra oss till bättre människor. Men att gå i terapi för klimatångest räddar knappast klimatet.
Lösningen på alla världens problem är inte alltid att vända inåt – hur mycket självhjälpsböcker än lurar oss till det. Nej, klimatet räddas inte av att vi lär oss förstå varför vi beter oss på ett visst sätt, utan att vi agerar.
Men det är kanske svårt att förstå när vi är så vana vid att våra liv ska levas så att de skulle kunna bli material för Sommar i P1, där slutpoängen är att allt dåligt för med sig något gott. Slutpoängen i mitt liv ska vara att det finns mycket dåligt som inte för med sig något gott.