”Onsdagen den 11 december 1940 omkring klockan 15.30-tiden utbröt eld i en Nederluleå kommun tillhörig förvaltningsbyggnad i Gammelstad. Gammelstads frivilliga brandkår […] kunde på grund av vattenbrist ej dämpa eller släcka elden, [ej heller Luleå brandkår]. Elden spred sig därför med stor hastighet till närliggande byggnader, varvid förutom förvaltningsbyggnaden ytterligare tre bostadshus och fjorton kyrkstugor nedbrunno till grunden. För att hindra eldens vidare spridning sprängdes medelst dynamit fem kyrkstugor, en ekonomibyggnad innehållande stall, höbod och gödsellider, en bagarstuga samt en redskaps- och vedbod. Genom de verkställda sprängningarna uppstodo större och mindre skador å närliggande fastigheter. Sedan ifrågavarande byggnader sprängts kunde elden dock begränsas till redan antända byggnader.”
Sakligt korrekt och med ålderdomliga vändningar skildras på det här sättet en förödande brand intill torget i Gammelstad. Beskrivningen är också i högsta grad officiell, det gäller nämligen Statspolisens utredning som gjordes under de närmast följande veckorna och omfattar ett sjuttiotal sidor.
När jag flyttade till Gammelstad 1975 talades det fortfarande bland de äldre om Branden, även om uppgifterna började bli diffusa i sina detaljer. Området låg norr om kyrkan, det var rekordkall vinter, det fanns soldater på beredskapstjänst i kyrkbyn vilka kunde spränga brandgator, det gällde således kyrkstugor och kommunalkontor, några affärer och bostadshus som försvann i lågorna.
Så har vi slutligen en detalj som polisrapporten inte nämner: det var minnesvärt nog så varmt av flammorna att tjäran på kyrktaket nära nog kokade och rann i strömmar till marken. Och allt detta skedde en vinterkväll under andra världskrigets beredskapsår, när Europa stod i brand och våra nordiska grannländer var ockuperade av den framgångsrika tyska krigsmakten.
Det är numera snart 75 år sedan denna ödesdigra decemberdag. Tidningsklippen berättar om skador för 300 000 kr i dåtida penningvärde och att dynamit användes i räddningsarbetet.
För nu levande är branden mest bara historia – men med åtminstone ett undantag. Inga Wikström, född Sehlberg, tidigare verksam både i Boden och i Luleå, vet att berätta mera.
Som femtonåring levde hon med sina föräldrar i den byggnad som vi sedermera känner som Margaretas Värdshus. I bottenplanet fanns två lägenheter och familjen disponerade närmast en tjänstebostad. Fadern var nämligen förman vid det skolager som inrymdes i det långa röda magasinet som fortfarande ligger längs Lulevägen.
Själva skoförsäljningen över disk hade sin början i N J Wikströms läder- och skoaffär. För övrigt verkade den blivande handelsministern och landshövdingen David Hansén där först som handelsbiträde och så småningom som delägare.
Åren kring 1940 låg skoaffären rakt framför Margaretas värdshus i riktning mot Torget. I samma byggnads övervåning var Privathotellet inhyst. Och som sagt i längan mot Lulevägen låg grossistverksamhetens lager där man så sent som 1947-48 kunde uppleva att små fabriker i Sunderbyn, Jämtön och Råneå levererade partier om 300 par pjäxor för ompackning och transport till Stockholm.
I den miljön bodde Inga Sehlberg vid brandkatastrofen 1940. Vad har hon egentligen att berätta? Visst var det hela spännande liksom skrämmande. I det sammanhanget återkommer uppgiften om den stränga kylan under brandkvällen. Närmare 36 minusgrader, minns Inga. Och sen var det detta med tjäran som rann ned från kyrktaket.
Egentligen sägs inte så mycket om själva branden, och där får vi tro Inga att hon en hel del av tiden satt hemma och tittade på förödelsen. Snarast blev det ett konstaterande att vid Torget försvann Julinska affären liksom en frisörsalong och Botvid Nilssons tvåvåningsfastighet.
Likaså har vi sprängningarna som var extra komplicerade eftersom dynamit fanns på plats men inte tändhattar. De fick hämtas i flygande fläng och sen började det smälla. Det uppdraget intresserade inte minst unga soldater som kröp in under husen för att aptera laddningarna – men först hade man längtansfullt sökt rädda de flaskor med alkohol som fanns i apoteket.
Snart nog kommer Inga in på mera av tidsbilder från Gammelstad, med inte minst familjen Hansén i centrum. Huset där hon bodde tillhörde Wikström och Hansén, verksamheten i magasinet där familjefadern hade sin försörjning hade samma ägare.
Hansén var också bygdens ledande man, med kommunala och landstingsuppdrag under 10-, 20- och 30-talen, med plats i riksdagens första kammare bl a under en tioårsperiod fram till 1938 eller att han var landshövding under en annan tioårsperiod fram till 1947. Det är i ett sådant sammanhang vi har storbranden i Gammelstad.
Vidare minns Inga att scouterna en gång firade S:t Georgsdagen med kronprinsbesök i kyrkan och därtill hörande lunch i Hansénska huset strax bortom kyrkstugebebyggelsen. Grannskapets flickor var då ute och tjuvtittade på märkvärdigheten – och dessutom att Ingas mor var den som gjorde såsen till bjudningen.
Efter branden reste sig ur askan ny bebyggelse i Gammelstads centrum. Det blev tre stycken tvåvåningshus i funkisstil där två hade sin långsida mot Torget och det tredje sin fasad mot Gamla Hamngatan.
Där fanns återigen centrumfunktioner som livsmedelsbutik och apotek och detta i en kyrkby som inte bara var sockencentrum utan även ett kommunalt sådant fram till sammanslagningen med Luleå stad 1971.
Den kommunala förvaltningen flyttades efter branden till ett nybyggt kommunalhus längre bort vid Lulevägen redan 1944 och den byggnaden står kvar idag som bostadshus. Samma sak gäller för de nya längorna vid Torget.
Beträffande Gamla Hamngatan är minnena dock helt annorlunda. När man idag går förbi med lokala turistgrupper slår det aldrig fel att sockenbor vill komma till tals. Där låg nämligen folktandvården med allt vad det innebar av skräckupplevelser. Ingen tänker på att just branden på sitt sätt gav lokalt utrymme för denna vårdreform, beslutad av riksdagen 1938, med introduktion i länet och då i Korpilombolo just 1940 och med sin första mottagning i Gammelstad redan från 1942.
KJELL LUNDHOLM