Det är några av gestalterna i Therese Henrikssons debutroman Korpmåne.
– Det är en magisk realism, low fantasy, riktad till tonåringar, säger hon om bokmanuset som ett etablerat förlag nappat på. Till vintern kommer boken.
Therese Henriksson är en 46-årig trebarnsmamma som beskriver hur hon skrivit sedan hon var "väldigt liten" och hur högskoleutbildningen kreativt skrivande fick henne att författa på allvar. Då fanns det redan några manus hemma i skivbordslådan.
– Jag gick alla tre kurserna och lärde mig att inte vara rädd för att det ska bli fel när man skriver. Det gäller bara att sedan sålla när man skrivit.
Therese Henriksson bor i Mockträsk, på södra sidan av Lule älv mellan Boden och Luleå. Men den lilla byn i boken och där allt utspelar sig är inte Mockträsk.
– Jag har lånat en del härifrån, minnen från min egen barndom här i byn. Där finns Eufemia, en tant som jag var väldigt förtjust i som barn. Hon fanns i verkligheten här i Mockträsk. Hon hade en trollsten och hade man ont någonstans skulle man sticka sig med en nål där det gjorde ont och lägga nålen på trollstenen. När regnvattnet sköljt bort blodet blev allt bra igen.
Boken speglar i dess realistiska delar Therese Henrikssons egen uppväxt.
– Jag vistades mycket här i granngården som var min farmors föräldrahem. Pappa var också mycket här och helst i skogen. Han gillade inte stan. Pappa var en fantastisk berättare och det är nog av honom jag ärvt behovet att berätta. I boken försöker jag spegla känslan av skog och mystik, att ta tillflykten till naturen.
Och också morfar bidrog med berättandet, köpte H C Andersens böcker, ryska sagor, Astrid Lindgrens böcker och i morfars bokhylla fanns bland annat Ringaren i Notre Dames.
– Jag har inspirerats av så många berättare. Gillar Maria Gripe som ger den där flyktiga känslan mystik och Astrid Lindgren för hennes korta och klockrena personporträtt.
Om den egna boken säger hon:
– Det är inte så mycket yttre berättarperspektiv. Jag utgår från de två huvudkaraktärerna, deras inre monolog och deras tankar. Det är en inre resa, flickan som känner sig utanför och rotlös, killen som kommer från Stockholm, är sminkad och helt fel i byn. Han betraktas som en kärring.
Therese Henriksson beskriver hur hon blev helt uppfylld av författandet.
– Det var jättekul att skriva när jag kommit över tröskeln till det orealistiska. Jag avsatte en viss tid för skrivande varje dag när jag lämnat Nils på dagis. Jag hade inget vanligt jobb utan bara djuren.
Och djur har hon fortfarande. När NSD knackar på i det nybyggda faluröda huset har Therese Henriksson haft nattvak i ladugården. Tackorna lammar och denna gång blev det två.
– Man måste vara med och se till så att inte tackan glömmer att amma lammen. Den risken finns.
Och ute i hagen går de sju andra fåren med tio lamm och betar av det första gröna gräset som börjar spira. Denna morgon väljer också tuppen och hönorna att stiga ut i vårsolen för första gången, men de gillar inte lammens nyfikenhet.
– Fåren har också en roll i boken. Huvudpersonen Saga kan ju tala med djuren.
Det finns också verklig dramatik i Therese Henrikssons liv. Hennes man arbetar utomlands inom oljeindustrin och under ett år bodde familjen i Kanada.
– När vi var borta så brann huset vi höll på att renovera ner till grunden. Så vi fick bygga helt nytt, säger hon och ursäktar att brotrappan ännu inte är på plats.
Men trots byggbestyren och ensam med tre barn, åtta får, tolv lamm, en tupp och några hönor, har skrivandet fortsatt.
– Jag är 46 år och haft planer på att skriva sedan man jag åtta. Då är det dags. Nu håller jag på med en fortsättning. Till den har Kanada inspirerat mig. Där hade man också mycket goda historier och folktro. Det är det jag älskar.