Jenny Nordmark har helt enkelt tagit en bit av Lilla Lule älv och burit in den i Konsthallen, eller rättare en del av den döda älvfåran efter utbyggnaden av Letsi kraftstation.
– Det är 2,7 kilometer älvfåra som är torrlagd. Jag har tagit med mig 200 stenar som slipats av vattnet. Det är en blottad älvbotten. Stenarna är mjuka och runda, ingen sten liknar den andra, de är av olika bergarter. Varje sten är en individ, säger hon om stenarna.
Hon har lagt upp dem på ett podium i raka, prydliga rader. Varje sten ligger för sig, trängs inte med andra stenar som i den gamla älvfåran. Därför framträder de så tydligt i sin individualitet. Var och en har sin form och sin färg. Under de nu många år sedan vattnet leddes om, har en del av dem delvis fått växter att slå rot och de har tillförts nya färger.
Bakom dessa vackra stenrader har Jenny Nordmark motsatsen till den döda älvfåran: den högst levande Kalix älv, en av de orörda nationalälvarna. Den har hon inte kunnat leda in i Konsthallen, i stället har hon fotograferat älvens forsar och det är inga konventionellt vackra bilder. Hon har fotograferat det forsande vattnet rakt uppifrån. Inga stränder, inga stenar, bara vattnet, men i olika ljus som ger vattnet olika färg. Vattnet speglar himlen. Ibland är vattnet helt svart.
Från Jenny Nordmarks utställning "Nationalälven" är det bara några steg in till Linda Petterssons kraftstationer. Hon växte upp på Öland men är nu bosatt i Jämtland, där hon dokumenterat kraftstationer. Det är i stillbilder och i videoverk.
– Kraftstationerna liknar kyrkor, katedraler. Den här kraftstationen har ett golv av italiensk skiffer, marmorklädda väggar och en stor väggmålning, säger hon om prakten i kraftstationen under jord i Linnvasselv, Gäddede i norra Jämtland.
I hennes videoinstallation dansas det på det skifferklädda golvet, bakom den stora stålporten under jord. Det är en dold konstskatt som skapades i en tid när Sverige var stolt över vattenkraften. Den var kronan på verket i folkhemsbygget och det var långt innan regeln om en procent av byggkostnaden till konstnärlig utsmyckning.
– Den här schaktgången kallas för kyrkogången. Se så fin den är. Det finns också kraftstationer som fått väggmålningar med fornnordiska motiv. Det är spännande att lyfta fram det dolda, säger Linda Pettersson.
Och bland de katedralsliknande vattenkraftstationerna finns så ett kärnkraftverk, österrikiska Zwentendorf, byggt på 1970-talet.
– Det står färdigt men har aldrig tagits i bruk. En folkomröstning sade nej till kärnkraft i Österrike. Nu har man byggt för solenergi på kärnkraftsområdet, säger Linda Pettersson och kan visa de oladdade reaktorerna, de tomma hålen för de strålande stavarna.
Vatten är vackert och det kan ha kraft. Sedan är det också en förutsättning för konsten, i vart fall för akvarellisten. Maria Nordin är en av landets främsta i denna konstart. Hennes akvareller är stora, en del så stora att hon inte får tag på reflexfritt glas till dem. Så stora glasformat finns inte.
Där finns hennes "Triptyken", tre målningar som föreställer en figur, ett landskap respektive en vägg med avflagnad färg och tapet. Figuren är Maria Nordin själv, hur hon kryper ihop och försöker få utrymme inom ramen. Den har följdriktigt titeln "attempt to fit the painting".
– Alla tre bilderna motsvarar min kroppsyta. Den kan man räkna ut, säger hon om "Triptyken".
Första bilden i triptyken har inga färger, den är svart och vit. Det återkommer i andra målningar, så också i "Nollpunkt", som fått ge namn åt hela utställningen.
– Det är filosofiskt, det allt utgår ifrån.
Akvarellen visar en kvinna som ligger i sanden med ansiktet bortvänt. Hon påminner om ett brottsoffer.
– Folk brukar tycka att jag gör bilder som är obehagliga.
"Nollpunkt" är en föreställande bild och det är också diptyken "De obekväma". Också i dessa två bilder är det bara den svarta färgen som Maria Nordin valt att använda och båda har samma motiv: två kvinnor. De är nästan fotografiskt återgivna i den första, men i den andra har hon liksom struntat i skärpeinställningen. Här härskar ett dis över de båda kvinnornas ansikten.
Sedan de andra storskaliga akvarellerna där hon skildrar människor och landskap, men även interiörer. "Scenbyte" är titeln på en stor målning i mycket ljus färg. Den är så försiktig i sin framtoning och kräver ett noggrant betraktande.
I marknadsföringen av utställningen talar Konsthallen om Maria Nordin som en av landets främsta akvarellister.
– Jag kallar mig aldrig för akvarellist. Det förknippas ju bara med små målningar, säger hon.
Jussi Ranta har också inslag av vatten i sitt oljemåleri. Det är vattenspeglar i motiv som balanserar mellan det nonfigurativa och det föreställande. Han har sitt ursprung i Tammerfors, Finland, innan han 1993 flyttade till Göteborg. Ett återkommande motiv i hans målningar är finska stubbhögar, stubbar som brutits i skogen för bränsle. Gamla stubbar som ibland brukar kallas tjärstubbar.
Jussi Ranta målar ofta ute i fält. Då gör han en mindre målning som han sedan bearbetar till en stor målning i ateljén. Ofta lägger han ner lång tid på sina målningar. De får mogna med åren.
– Den där började jag med år 2004 och jag gjorde den färdig strax innan jag åkte hit till Luleå med den, säger han om en stor målning som avslutar hans utställning.