Under de dryga femton år jag läst den engelske romanförfattaren Caryl Phillips har jag aldrig blivit besviken, och ett par av hans verk har varit riktiga höjdare. Hans nionde till svenska översatta bok, I den fallande snön, tillhör kanske inte dem. Men hans förmåga att borra djupt i människor vars liv svänger eller havererar imponerar också denna gång.
Vid ett enda tillfälle slarvar Keith, 47, och hamnar i säng med en arbetskamrat. När han sedan bekänner detta snedsteg för hustrun kastar hon ut honom. De har då varit gifta i tjugo år och äktenskapet har klarat en rad påfrestningar, i regel kopplade till att Keith är svart.
När han några år senare bryter upp från ett förhållande med en underordnad och tjugo år yngre kollega hämnas hon genom att offentliggöra de e-brev han skrivit till henne och anklagar honom också för att sexuellt ha ofredat henne.
I väntan på att saken ska utredas stängs han av med full lön.
Phillips klipper oväntat in en rad scener från det förflutna och binder sedan lika oväntat ihop förloppen igen. Åtskilligt förblir outtalat, det finns i undertexten; berättelsen har alltså en ovanligt låg tyngdpunkt.
Det är en bok om generationsmotsättningar. Keith har dålig kontakt med sin far och känner hur hans egen son som är aderton glider ifrån honom. Keiths barndom var svår, hans far är västindier och gick i bitar vid mötet med England och den vedervärdiga behandling han då utsattes för. Han spärrades in, fick elchocker och blev egentligen aldrig människa igen. Keith fostrades i stället av styvmodern Brenda, en varm och levande kvinna, bokens kanske starkaste porträtt.
Plötsligt friställd försöker han skriva färdigt en bok om folkmusik men går i väggen. I stället tar han kontakt med ännu en ung tjej. Man suckar. Keith är skärpt och välinformerad och vet mycket om människor men det hjälper inte ett smack.
Det finns ju å andra sidan inga givna samband mellan tankeförmåga och hur vi uppträder i livet.
Mycket är rekapituleringar i boken; vi rör oss oftare bakåt, in i det förflutna, än framåt. Nutiden är obestämd, kaotisk och vilar löst på det som redan hänt, den glider. Samtidigt är landet allt mer fysiskt och mentalt nerslitet.
Sonen är också färgad men i vår tid spelar våldet en större roll än när Keith växte upp. Pojken har trassel i skolan och blir inblandad i ett knivbråk.
Så blir fadern dålig, hamnar på sjukhus och börjar äntligen tala med Keith. De sista femtio sidorna är en enda lång monolog om hans helvetesvandring, bokens bästa del, kanske egentligen en fristående berättelse, bra lik en radiopjäs.
Man har väl någon tanke om att Phillips ska kunna trolla med knäna och sy ihop de här människornas liv på något sätt mot slutet. Men rätt som det är lägger han bara ner pennan. Om det nu inte kommer en fortsättning.