Avgående politiker räntar sig dåligt, åtminstone för samhällets svagare grupper. Jag tänker på alla riksdagspolitiker som avgått, varav många försvunnit in i sektorn PR och marknadsföring. Eller om de någonsin bytte sida …
Varför får vi inte höra nyheter om att någon av våra folkvalda – efter bra betalt förtroendeuppdrag – väljer att göra någonting i humanitär anda?
Tänk er att få höra:
– Efter åtta år i riksdagen, tänker jag med de kontakter jag fått, börja jobba för en organisation med solidarisk och humanitär agenda.
Snarare är förloppet detta: NN går in i ungdomsförbundet, brinner för idealen, får förtroendeuppdrag, vandrar uppåt i organisationen, glömmer idealen, blir valbar inom partiet, gör tjänst inom partiet och sedan efter avslutat värv – byter sida.
Som, till exempel, Göran Persson och Björn Rosengren, två sossar som blivit godsherrar. (Den senare vald till Årets norrbottning – två gånger!)
Hur ska vi tolka karriärkåta politiker som i namn av statsunderstödda partier (via skattsedeln) talar om för folk som hamnat i marginalen att just dessa stackare personifierar Bidragslinjen.
Ursäkta, mig.
Den som skriker högst om Bidragslinjen är oftast betald av bidrag, likt våra kära folkvalda politiker som inte har en susning om vad människor som hamnat utanför behöver för att ta sig igenom dagen, veckan, vintern.
Att ta ut skatt är en form av solidaritet. Därifrån får vi medel att fördela. Det är en vacker tanke, som kan bygga starka samhällen. Men så finns det de som inte vill dela med sig, som är förmer.
Det är en sorglig historia att de som lyckats ta sig upp, inte kan dela med sig.
Jag önskar mig en värld där välavlönade folkvalda inte glömmer sina rötter och efter avslutad politisk karriär bidrar till att göra skillnad. Inte för den starke, utan för den svage. Kanske att årens idealism i ungdomsförbundet åter väcks till liv.
Kanske är det här poltikerföraktet uppstår, nämligen när politiken bara är en trampolin för att kunna nå höjderna – bortom oss andra.