Ibland känns det som om vi mer och mer lever våra liv i ett skyltfönster. Att sälja sig själv till varje pris, allt för att överraska, väcka uppmärksamhet och roa, blir det centrala. Vissa dagar är det rea med röda lappar – halva priset och utförsäljning av det mer privata ger fler gillanden och hejarop.
Istället för att bevara minnena från drömresorna, småbarnstiden och högtiderna i fotoalbum med rutig tygpärm går vi utanför det egna rummet, tänjer på gränsen för vad som är vårt och vad som är allmän egendom. Hur långt kan vi tänka oss att gå, i bekräftelsens namn? Är våra leende skyltdockor det optimala, eller kommer det mer? Blir det en motreaktion, och i så fall hur – och när?
På plats i en läckert designad offentlig toalett i centrala Haparanda väntar en udda upplevelse. Sittande där ser nämligen besökaren de människor som går förbi utanför, tydligt och klart, rakt genom dörren, som om det inte fanns något någon barriär mellan det allmänna utrymmet och den privata sfären. Utifrån, däremot, syns bara en mjölkvit hinna, och ingenting avslöjar om toan är ledig eller upptagen.
I en av Sveriges större städer finns ett välbesökt kafé där gästerna blir som aktörer i en teaterpjäs. Borden och stolarna är placerade i en rad framför de stora fönstren som vetter mot gatans folkmyller och nyfikna blickar. Spotlightsen i taken förstärker känslan av scenframträdande, de tunga sammetsgardinerna i ytterkanten av fönstren är ridån som aldrig dras för.
Vid poolen på solsemestern står föräldrarna vid bassängkanten, ivrigt filmande sina små när de kiknar av skratt i sina badringar och i sin förundran över att det går att bada mitt i februari. Efter några omtagningar för att få till det perfekta skeendet och leendet vidtar skrivande av inlägg och meddelanden. Lägg ut, lägg ut! Att själv bada med barnen finns det inte tid till, och var skulle man då göra av mobilen?
Här och där i den norrbottniska vårvintern finns dagar och stunder när det är så tyst att man kan höra det krasande ljudet av snöflingornas mjuka fall mot den frusna marken. Kanske är det dit vi söker oss när jakten på en stund i rampljuset känns gammal och förlegad. Kanske är det sådana platser som lockar oss då, när strålkastarna bländar mer än stärker. Kanske är det de minnena som inte behöver fastna på bild eller spridas för att bevaras för evigt. Kanske är det då vi för en stund vågar vara osynliga – till och med för oss själva.