Att visa upp “främmande folkslag" med “primitiva kulturer" blev från 1870-talet och under fem-sex årtionden ett nytt etnografiskt grepp. Scenerna fanns fram allt i Tyskland . Zoo-ägaren Carl Hagenbeck i Hamburg lät t.ex. sina “antropologisk-zoologiska utställningar" turnera ute i Europa. Några hundra samer från de nordiska länderna fick med renar och kåtor visa upp sitt dagliga liv för nyfikna åskådare.
Som mellanhänder fungerade s.k. impressarier. Samerna måste framstå som autentiska, “äkta samer", och deras uppgifter och förhållningssätt föreskrevs noga i bindande kontrakt. Samerna skulle ge intryck av att tillhöra en kultur på ett lägre utvecklingssteg . Det var därför viktigt, att de uppfattades som äkta och typiska.
Utställningarna fick också fungera som ett slags fältlaboratorier för etnologiska och antropologiska undersökningar av främmande folkslag på nära håll. Samer blev åskådningsobjekt också i några av världsutställningarna med början i Paris 1879
Att ställa ut levande människor hade sin grogrund i de samtidiga rasteoretiska och socialdarwinistiska strömningarna, och motståndet mot de här ideologierna tvingar i början av 1930-talet fram ett slut på det. Till det bidrog säkerligen också att intresset för främmande folk bättre tillgodosågs på annat sätt, genom fotografier och film, ökade internationella kontakter och migration.
Att låta allmänheten få del av de samiska levnadsbetingelserna har fått ett slags fortsättning - men på ett helt annat plan - i en senare tids utbud i sameområdena, där samer själva ansvarat och gett mötena med dem den karaktär de själva velat åstadkomma. Lokala samevisten tillrättalagda för turister i kombination med ett slags upplevelseturism, och behovet av en lokal besöksnäring kan ge en mera sann och verklighetsbaserad bild. Men även på det här området finns naturligtvis skiftande kvalitet.
Doktoranden Cathrine Baglo har gjort en mycket omfattande och intressant kartläggning av många frågor kring den här verksamheten att förevisa samer. Hon har velat analysera om samerna bara blivit ensidigt utnyttjade utan egen förmåga till deltagande, upplevelse eller dialog. Hon har också velat fånga lite av motivationen hos dem själva, hur de tacklat den konfliktfyllda rollen som “primitiva naturmänniskor". Fick de utställda samerna kanske positiva upplevelser, som de senare kunde dra nytta av? Flertalet var samer utanför rensskötarkretsen, några egendomslösa, andra utan reguljärt arbete eller med de enkla kombinationsarbeten man kunde uppbringa. För de flesta gav utställningarna bröd för dagen och kanske något litet överskott. Vid den här tiden hade ju samerna en mycket låg status över huvud taget.
Men Baglo har också velat “avanonymisera" de samiska deltagarna, visa vilka de var, att “personliggöra" förhållanden och händelser. Hon finner det angeläget att ge intresserade information, även om det hon redovisar, enlig hennes egna ord, sträcker sig utöver det som är brukligt i ett akademiskt sammanhang.
Jag berömmer hennes grundliga avhandling men reserverar mig mot hennes personbeskrivningar. Även samer har sin integritet som man inte får handskas hur som helst med. För vad vill hon egentligen säga med bröllopsfotot på Johannes Thomasson från 1892 med hans primitiva protes på ena benet? T o m i texten upplyser hon, att han vid ett fall hade ödelagt sitt ena ben och fått ett lösben i renhorn i stället, något som sades ha väckt stor uppmärksamhet. Inte bara han själv, utan också hans lyte blir intressant i det som kan uppfattas som en ny och mera personlig utställning av samer.