För några veckor sedan besökte jag den lilla staden Pucon i Chile. Många av de utländska backpackers som reser dit gör det för att få chansen att klättra upp på den intilliggande aktiva vulkanen Villarrica och titta ner i kratern. Min anledning var dock en annan, den samma som de flesta chilenska semesterfirare som besöker platsen har; att få gå längs den svarta lavastranden och kanske ta ett dopp i sjön med den mäktiga vulkanen som bakgrund. 2 860 meter. Blå med vit snöklädd topp. En syn för gudar.
Men så råkade det falla sig så, att Villarrica hade börjat ryka. Även om det är ovanligt (sista utbrottet var 1985) så tycktes ingen reagera. Turerna upp på vulkanen var inställda, det var allt. Jag frågade den nyzeeländske ägaren till mitt hostel om jag skulle vara orolig, men han sa att så länge jag inte såg en flyende folkmassa var det lugnt. Jaha, tänkte jag.
Pratade i det gemensamma köket med en annan turist, en chilenare från norr, och passade på att fråga vad myndigheterna sa om detta. Hon svarade att det två dagar tidigare hade stått i tidningen att vulkanen ”hölls under observation”. Efter det hade det varit tyst. Sedan berättade chilenskan om hur välkänt det var bland folk i landet att president Michelle Bachelet hade valt att inte direkt gå ut med en varning om tsunamin som skulle komma i efterföljderna av det förödande jordskalvet 2010, eftersom hon inte ville framkalla panik. Då dog hundratals människor som inte hunnit ta sig undan.
Sista kvällen innan jag åkte vidare kom chilenskan fram till mig och sa att jag skulle gå ut och titta. Jag gick ner till sjön. Mitt ute i mörkret såg jag hur ett orange sken flammade vid vulkanens topp. Det var mycket vackert. Inte bara jag, utan alla turister jag träffade tyckte att det var ”AWESOME!”. Och det var häftigt. Men jag var glad att jag skulle åka därifrån med åttabussen nästa morgon.
Några dagar senare kom utbrottet. Lava och aska sköt en kilometer upp i luften. Glaciären började smälta vilket ledde till stora översvämningar. Nästan 4 000 människor evakuerades. På säkert avstånd satt jag och funderade på hur det måste kännas för de bofasta. De vars åkermarker har förstörts. De som dag efter dag lever i vulkanens skugga, väl medvetna om att den bara under 1900-talet dödade över hundra människor. Jag undrar hur det känns att sitta där och vänta. När vulkanen börjar ryka. Vänta för att se om det kommer att utfärdas en varning den här gången. På att kanske bli evakuerad. Eller på ingenting. Förutom att människor plötsligt börjar springa.
Andrea Lundgren