När jag skriver denna krönika är vi inne på tredje dagen utan internet. Det sägs att en kabel har grävts av, och en inte alltför vild gissning är att det skett i Tvärån där det just nu i norrgående riktning läggs fiber. När projektet är klart ska vi få bättre uppkoppling, men innan dess ska man skotta i tre mil till och på den resan hinner antagligen grävskopan slinta oräkneliga gånger.
Utan tv-n som stör blir många tankar tänkta. Bland annat på hur läskigt beroende vi är av internet. Den här krönikan skulle exempelvis aldrig ha blivit skriven om det inte var så att den andra jag påbörjat svävar runt i cyberrymden, oåtkomlig för mig att plocka ner. Så var det med den molnlagringen, den jag tidigare tyckte var så behändig.
Att ringa Telia och klaga är heller inte det enklaste. I samband med internethaveriet försämrades nämligen mobiltäckningen från usel till urusel. Ett annat problem är ju att telefonnumret inte går att få fram genom den normala googlingen. Vad gör man då? Telefonkatalog? Nej, den åkte direkt från brevlådan till pappersinsamlingen.
För att fly katastrofområdet och finna täckning krävs en bil med bränsle, om man nu inte har all tid i världen och kan cykla, promenera eller invänta kollektivtrafikens täta avgångar.
Dilemmat som då står på tur är att det i byn bara finns korttankning. Utan internetanslutning inget drivmedel. Utan kontanter inget handlande på macken. Och utan mat väntar dessvärre endast döden.
”Det är förskräckligt”, sa mamma och ersatte dataspelets fruktplockning med en tripp till hjortronskogen.
Själv har jag tapetserat ett rum och tagit itu med diverse andra saker som på grund av distraktioner blivit hängande i luften.
Därtill är det ju faktiskt sommar. Den borde ändå inte slösas bort på tv-tittande och planlöst facebookscrollande. Svälten lär heller inte drabba oss i första taget då naturen är full av föda.
Det finns folk, mestadels i USA tror jag, som gjort sig beredda för den stora katastrofen. De har byggt skyddsrum och bunkrat upp med livsmedel som ska räcka i åratal. De väntar nog på krig eller ett meteoritnedfall, inte på att webben ska krackelera och att alla tillgångar – kontakter och handlingar – ska försvinna i tomma intet.
Vad jag lärt mig nu är att börja dubbelspara, dokument på hårddisk och pengar i kontanter, och att alltid ha bränsle i bilen. Till att börja med i alla fall.