En historia måste räcka om det ska bli en bok. Det gäller både innehållet och längden. Räcker den inte finns möjligheten att göra utvikningar i berättelsens marginal. Det knepet har Anders Sundelin tagit till i sin bok om Salaligan, Sveriges första seriemördarliga.
Det börjar annars så bra. Sundelin har rötterna i Sala och i förordet låter han läsaren komma så nära staden, dess invånare och inte minst huvudmannen i mördarligan. Författarens mor var ju bästa väninna med mördarens syster.
Men det som börjar så bra, planar sedan snabbt ut och hamnar stundtals i besvärande djupdykningar i sidoämnen som allmän polisorganisation, om brottsplatsundersökningar i allmänhet och obearbetade redovisningar av sjukhusjournaler. Vi får också på köpet en skildring av Salas kungliga jubileumsfirande.
Så berättelsen tappar närheten till huvudpersonerna och läsaren tappar intresset för historien.
Boken blev helt enkelt några sidor för tjock. En omdömesgill förlagsredaktör hade strukit, förädlat råvaran, och därmed hållit kvar läsarens intresse. Det är skillnaden mellan förlag och förlag.