Nattens fenomen i fransk litteratur
Nattfestivalen i Korpilombolo bjöd i fredags på en riktig heldag med föreläsningar om fransk litteratur. Och i centrum stod förstås - natten. Fred Vargas demoner, Hélène Cixous drömmar och så libertinen Baudelaire.
Foto: PRESSENS BILD
Men att vara deckardrottning i Frankrike är ingen lätt match.
- Fransmännen är generellt sett ganska skeptiska mot amerikansk kultur - skräpkultur, som de tycker att den är - och även mot kriminalromaner som genre. De anser att litteraturen i Frankrike egentligen bara handlar om litteratur med stort L - nobelpristagare och Balsac, säger litteraturvetaren Malin Isaksson från Umeå universitet.
Men Isaksson berättar också om den globala trend som även anammats av fransmännen - fascinationen för vampyrer. Runtom i världen förtrollas folk av böcker som Twilight-serien och tv-serien True Blood, och i Sverige har Låt den rätte komma in blivit film.
Kanske är det då för att Fred Vargas böcker är proppfyllda med vampyrer, varulvar och gengångare som hon blivit så populär.
- Men i Fred Vargas böcker är det aldrig det övernaturliga som är det onda, istället är det nycklar till att lösa mord och brott som begåtts av människor. Och det här med folktro och sägner är ganska typiskt "franskt", säger Isaksson.
Hon pekar också på de sociala och filosofiska frågor som Vargas lyfter i sina romaner. I Mannen som vände insidan ut begås ett bestialiskt mord av något ortbefolkningen tror är en varulv. Och snart blir enslingen som bor i en stuga i skogen misstänkt.
- Det övernaturliga kan ibland vara ett sätt att förklara rädsla - eller skapa och förstärka rädsla kring de fördomar som vi har i dag. Vargas resoneras också mycket kring människans ondska - är den något genetiskt, något som växer ur en miljö eller kanske något människor skapar genom berättelser?
Från Vargas och nattens varelser fick publiken sedan höra docent Kerstin Munck från Umeå universitet berätta om en annan författare som också var förtjust i natten - nämligen algeriska Hélène Cixous.
Hon föddes 1937 och växte upp i ett flerspråkigt hem. Det talades franska men även tyska eftersom mormodern tog med sig det språket från sitt hemland. Ute på gatan bland lekkamraterna var det arabiska som gällde, och farmor talade spanska.
Men det var inte språket som är essensen i Cixous inspiration - utan de nattliga drömmarna.
- Hon är nästan rädd för att sluta drömma för hon behöver dem för sitt skrivande. Hon nedtecknar i snitt två hundra drömmar per år och många av dem flyter in i hennes romaner, berättar Munck.
Drömmarna, berättar Munck, blev viktiga 1948 då Cixous far dog i TBC.
- Han är en central gestalt i många av hennes romaner och hon förklara det genom att citera Jakobs dröm i Första Mosebok, berättar Munck.
Där drömmer Jakob om en stege som går från jorden upp till himlen, och som alla änglarna använder sig av för att förflytta sig mellan de två världarna.
- Hon inspireras av detta i sina drömmar och har bland annat sagt "genom nattens magiska korridor återkommer våra kära". Och även andra drömmar om eprsoner i hennes närhet kan bli del av romanerna, berättar Munck.
Det är lätt att tycka att Hélène Cixous romaner kan vara en smula surrealistiska. Men tvärtemot surrealisterna vill hon inte chockera eller "väcka" sina läsare.
- I stället vill hon kommunicera med dem. Och ibland kan det som skrivs uppfattas som ganska personligt, men allt är inte självbiografiskt, säger Munck.
En del av drömmarna är också det som inspirerade Cixous till att bli författare.
- Hon har sagt en gång att våra drömmar är de största poeterna och det som kan lära oss skrivandets konst, berättar Kerstin Munck.
Den siste franske författaren som togs upp under dagens föreläsningar var poeten Baudelaire. Julian Vasquez gav sin syn på Baudelaire och dennes författarskap.
- Jag ser Baudelaire som en slags "paradisförfattare", säger han kryptiskt men förklarar snart närmare.
- "Paradis" söks överallt - inom religion, filosofi, politik. Det centrala hos människan är att söka njutning. Hos Baudelaire ser jag två tydliga drag. Till en början påverkades han till stor del av libertinerna som var den tidens filosofer. De var tänkare som förespråkade att njutning - paradiset - bara kunde upplevas genom det perfekta samlaget. Men Baudelaire påverkades också av romantikerna som sökte uppnå paradiset genom mysticism och sökandet efter det metafysiska.
Vasquez berättar att Baudelaire och andra poeter längtade så intensivt att de började söka efter något ännu större och började experimentera med opium och hasch som gav en tillfällig inblick i "paradiset". Men Baudelaire tänkte om när han insåg att det han uppnådde endast var ett artificiellt "paradis".
- Att han senare kom att dö med afasi var kanske en effekt av hans tidigare drogmissbruk, säger Vasquez.
Till slut bekände sig Baudelaire till den falang av poeter som ansåg att poesin var den enda sanna religionen, berättar Vasquez.
- De trodde att det finns något gudomligt i poesins väsen, ett slags korrespondenstänkande där det fanns något som vi människor inte kan förstå men som naturen vill säga oss. Därför satsade Baudelaire på att finna sitt paradis inom poesin.
- I dag frågar sig många människor vad som är meningen med livet. Jag tror att Baudelaire tänkte mycket på berättelsen om kung Midas, där kungen uppnår sitt "paradis" genom att allt han rör vid blir till guld, men svälter ihjäl eftersom också all mat han rör vid blir till guld. Baudelaire funderade på det här med att sätta stopp innan man når målet. Och många resonerar just så - att det är själva livsresan som är paradiset och meningen med livet. Men det är en personlig resa som aldrig går att specificera hur den ser ut.
Så jobbar vi med nyheter