- Jag har kämpat hårt för att få ha den här, säger hon och pekar på en axellång mörkbrun peruk med lockar.
Peruken är inte bara till för syns skull.
¬ Det är skönt att ha peruk för det är lättare att gå in i rollen, särskilt när jag spelar någon som är så olik mig själv som Sarah är, säger Anna Azcárate.
Hon är en rutinerad skådespelerska, programledare och regissör. Listan på hennes yrkeserfarenheter kan göras lång. Under de senaste månaderna har hon utöver rollen i Alla älskar Norman också arbetat med att regissera monologen Tro på Norrbottensteatern. Från relationskomedi till tragiska, bibliska berättelser - och tillbaka. Det har krävt hårt arbete och det har varit en känslomässig resa.
- Fattar du? Att gå från det. Jag brukar aldrig ha problem med att lära mig repliker. Men den här gången har det varit tuffare. Men jag tror att det är för att det har varit så högt tempo på sistone, säger hon.
Hon är klar med basen på sminket och plockar upp en blå ögonskugga som hon försiktigt målar på ögonlocken. Masken, som hon kallar det, har redan varit på och blivit borttvättad en gång idag. Till vardags brukar den 50-åriga skådespelerskan inte sminka sig mer än nödvändigt. Hon plockar upp en plastbit med ett urklipp i form av ett ögonbryn och börjar skratta.
- Det här har jag aldrig haft förut, men nu ville de att jag skulle testa det. Jag antar att det blir en tydligare form, säger hon och för plasten mot ögonbrynet och börjar fylla i linjerna.
Det är sen eftermiddag och snart ska Anna möta sin motspelare i Alla älskar Norman för att repetera en scen inför kvällens föreställning. In genom dörren kommer kollegan Linda Wincent och sätter sig tillrätta i logen. Hon har glömt sitt manus och frågar om hon får låna grannens.
- Jag hade nog fått panik om jag hade glömt mitt hemma, säger Anna Azcárate medan hon plockar ut sin pärm från skrivbordet.
Skådespelarna har alla olika rutiner för att förbereda sig inför sina roller. Anna berättar att hon ofta lyssnar på musik - högt, när hon sminkar sig. Linkin Park eller Rage against the machine brukar dåna ur hennes högtalare.
- Det tror nog ingen som ser mig när jag spelar Sarah, att hon skulle peppa sig själv med hårdrock, säger hon.
Med bara dagar kvar innan premiär av Alla älskar Norman är tempot betydligt lägre nu i korridorerna på Norrbottensteatern än för några veckor sedan. I dagarna hålls kvällsrepetitioner med publik för att slipa på de sista detaljerna och för regissören Frej Lindqvist är det nu dags att sakta börja ta farväl av ensemblen. I tre och en halv månad har de arbetat med pjäsen.
- Den kryper in i kroppen på en regissör precis som på en skådis. Det är viktigt att fasa ut nu i slutet. Det är nästan som en abort efter premiären, säger han.
Alla älskar Norman skiljer sig från andra föreställningar eftersom den går i tre delar. Och besökaren kan välja själv om man vill se alla tre, två eller bara en. Det är en historia skriven av Alan Ayckbourn som hör ihop, utan att ha nödvändiga cliffhangers för att fungera tillsammans.
- Det är ett otroligt intelligent manus, så det känns inte alls konstigt att bara se en del. Men det är en utmaning för skådespelarna, säger Frej Lindqvist och syftar på de kommande lördagsföreställningarna där alla tre delar kommer att spelas under en dag.
Anna Azcárate går ut från sin loge och hämtar Jens Lindvall för att repetera. De sätter sig vid ett bord utanför kaffemaskinen i lunchrummet. Plötsligt är det karaktärerna Sarah och Norman som diskuterar.
Frej Lindqvist sitter vid ett bord några meter bort och pratar med sin regiassistent Lars Schilken om vilken tid de har repetition i morgon. Klockan börjar närma sig sju och föreställningen ska snart börja. Innan ridån åker upp möts alla skådespelare på scenen för några uppmuntrande ord och sista förberedelser.
- Kom ihåg att säga att man inte ska fotografera, det är jättejobbigt för oss, säger en av skådespelarna till Frej Lindkvist som lovar att föra det vidare till publiken.
- Kul, nu ska vi ha kul! Ropar Jens Lindvall, och skådespelarna går ut ur salen för att vänta in publiken.