Det krävs inte en hel roman för att berätta en bra historia. Novellens format är ofta den rätta och som inte ger utrymme för överflödiga ord. Oline Stig visar det på ett utmärkt sätt i sin nya novellsamling Över gränsen där hon bjuder läsaren på nio läsupplevelser som för tankarna till Alice Munros novellkonst.
Redan i den inledande novellen La vie en rose leder hon in i en berättelse som är flerdimensionell och överraskande. Det kanske låter trist när vi skriver att det handlar om en man som reparerar och säljer begagnade cyklar, om hans gamla kärlek som dyker upp och hans gamla sjuka mor som närmar sig sin hädanfärd. Han väntar på att få ta över hennes lägenhet.
Den lilla dramatiken blir stor i Oline Stigs formuleringsförmåga, språket flyter lätt över den stillsamma diktade verkligheten och slutet på historien blir så där underbart överraskande.
Det finns en gemensam nämnare för Oline Stigs noveller. Där finns ingen tillit människorna emellan. Det inledningsvis kärleksfulla kan bytas i motsatsen, människorna är inte att lita på, i nästa stund sveket. Ingen verkar ha något fast pålitligt kärleksfullt förhållande, kärleken är inte att lita på, det blir bara försök och ofta besvikelser efter en stunds lustfyllt möte. Huvudpersonen får vandra vidare på livets knaggliga stig.
Det är nio historier som inte bär spår av upprepningar. Dessa sökande, lite aparta existenser som möts känns hela tiden nya och det är nya spänningar som uppstår.
Naturligtvis är inte alla berättelserna på topp, det vore nästan onaturligt, men det räcker gott att några till håller inledningsnovellens klass, och så en avslutning i Villa Verità som ger läsaren en saknad när allt är slut och då är det inget lyckligt slut. Men det finns ingen anledning att hänga läpp för det, det är rena lyckan att få läsa Oline Stig.