Har du läst ”Stäppvargen” (1927) av Herman Hesse, Nobelpristagare 1946? Om någon frågade mig samma sak för ett år eller två veckor sedan hade jag svarat ”ja”. Men det var cirka 40 år sedan. Jag fick för mig att läsa om romanen, som gjorde starkt intryck på mig som ung. Som alla vet så är det vanskligt att läsa om böcker man fångats av, om det gått lång tid. Personligen brukar jag hålla på omläsningen så länge som möjligt, för att inte ”förstöra” boken, på samma sätt som man kan dra sig för att se filmatiseringen av en favoritbok. Man vill hålla fast vid sitt första intryck. Men egentligen hade jag bara läst en ytlig topografi av handlingen.
Hesses alter ego, ”stäppvargen”, är en livstrött medelålders man (på den tiden typ 50, alltså på gravens rand, jämfört med idag när alla glatt bildar familj i den åldern), som kämpar mot sina känslor inför samhällskulturens tröskande av materiella omständigheter. Han iakttar hur borgerligheten lägger en död hand över äkta andlighet och möjligheten till transcendens, det vill säga att se bortom de dagliga illusionernas slöja över en meningsfullare verklighet.
Hesse skickar ut sin Harry Haller på en exkursion i samhället, i ett slags Dante-light utforskande av tillvarons olika kretsar. Även i det ”borgerliga” och materialistiska finns fickor av motstånd och underjord, och dit dras Haller, som en mal till en lampa. Med beslutet om självmord i bakfickan hittar han en mystisk teater, där gränserna mellan saga, dröm och verklighet luckras upp.
Från att vara en roman i realistisk sättning rör sig ”Stäppvargen” gradvis mot det andliga och det gräns-överskridande. Skiftningarna är snabba, och lätta att misstolka som konkreta, när de inte är det.
Ungefär så låter min nutida beskrivning av romanen. Mitt 20-åriga jag tyckte att det var en rejäl smocka åt borgarsamhället, och en intressant pust av österländsk filosofi, givetvis kopplad till Hesses ”Siddharta”, framför allt. Jag bommade totalt de jungianska referenserna. Den mystiska teatern visar sig vara en arketypiskt myllrande plats, där Harry Haller får uppleva några fraktioner av sitt eget jag: barnet, ynglingen, åldringen, busen, brottslingen, missbrukaren, et cetera, och får insikt om att hans egen personlighet har alla dessa instanser inneboende i sig. I min omläsning tycker jag att det är tråkigt att Haller kväser ”Hermine”, sin anima, det vill säga den feminina aspekten i hans väsen. Då är det ju bara gubbar kvar, kan man tycka. Men som 20-åring fattade jag inte det.
Nog var du smart, Hermann! Du talade till ungdomen via känslor, och till oss åldringar med intellektet.