Den luckan kan numera fyllas av arkitekturhistorieprofessorn (tänk vilket långt ord) Fredric Bedoires bok När guldet blev till järn (Atlantis). Brukpatronen Jean Bedoire. Som vi lätt förstår rör det sig om släktskap mellan skrivare och huvudperson, det är nämligen farfars farfars farfar som blir porträtterad.
Det intressanta med den här boken är att få läsa om norrbottnisk bruksverksamhet men inte i ett norrbottniskt utan ett mellansvenskt perspektiv. Melderstein var en station på vägen för en storföretagare, nämligen Jean Bedoire som hade haft Stockholm som bas. Snart lade han an på kanalbygge i Strömsholm i Västmanland, ägnade sig åt Västanfors likaså i Västmanland samt slutade sin verksamhet med Gysinge bruk vid nedre Dalälven. I det sammanhanget fungerade naturligt nog Melderstein som ett mellanspel i en omfattande verksamhet.
Första frågan gäller därför, varför satsade Bedoire överhuvudtaget på något så udda som Melderstein? Svaret blir att det snarast var av en tillfällighet. Bedoire hade stora affärer med den legendariske Jonas Meldercreutz, matematikprofessorn från Uppsala som fick för sig att satsa sin förmögenhet på järnbruk i Norrbotten. Den förbindelsen slutade i en stor ekonomisk tvist som Bedoire vann. Snart nog tog Bedoire nästa steg, han övertog hela brukskomplexet för som det sades en spottstyver, nämligen 15 000 riksdaler banco samt en ungefär lika stor fordran. Året var 1786.
Med detta började en lysande period för Melderstein om vi följer en annan historieskrivare, Gunnar Ahlström. Konjunkturerna var gynnsamma för att inte säga utomordentliga för järnhanteringen. "Genom en rad prisuppehållande åtgärder hade näringen blivit hårt monopoliserad och stöddes av stränga nyetableringsförbud i konkurrensbegränsande syfte.
Flera norrländska anläggningar visade, att avsides belägenhet och halsbrytande frakter inte utgjorde något hinder för räntabilitet, utslagsgivande var tillgång till skog, träkol, strömfall och billig arbetskraft. [...] Med Gällivare som eget järnberg, rikliga privilegier och skatteansluten allmoge borde också bruket i Råneå bli en hygglig affär. [...] Nere i Frankrike stormades revolutionens Bastilj. Uppe i Kalix fick de försummade nybyggarna plötsligt kontanta arbetstillfällen. För dem och skattebönderna erbjöds dessutom möjlighet att vid en central avlöningsbod förse sig med salt och andra förnödenheter till rimligare bytespriser än hos borgarna inne i Luleå stad." Och tilläggas bör, där fanns även brännvin.
Vad var det då som utgjorde problemet? Svaret kan sammanfattningsvis tyckas vara enkelt: dels brist på villig arbetskraft för kolning och körslor, dels stora avstånd vid transporter mellan gruva, masugn, förädling och exporthamn, dels knapphet på yrkeskunnigt folk. Järnhantering var nämligen ett växelspel eller ett någorlunda kontinuerligt flöde. Malmen skulle brytas och därefter fraktas till masugn för smältning med användning av träkol. Sedan följde att tackjärnet skulle, med hjälp av vattendrivna hamrar och återigen träkol, bli stångjärn som gick på export eller manufaktursmide, d v s färdiga produkter som spadar, yxor och spik för mer eller mindre lokal avsättning. Allt detta måste ske inom järnhanteringens snabba konjunkturväxlingar.
Bedoires ägande i norr börjar som nämnts 1786, närmare bestämt i november månad, och detta efter år av processande och efter att Meldercreutz hade avlidit.
Bedoire vistades några vintermånader på Melderstein, konstaterade hur nedgången anläggningen var och bekantade sig med lokalbefolkningen. Bara en liten detalj: en månad senare stod han fadder för ett av kyrkoherdens barn. Dessutom och naturligtvis viktigare för bruket var att en ny ledning kunde formeras eller att t ex masugnen i Strömsund skulle bli brukbar. Några siffror: om masugnen 1782 hade producerat 16 ton under 29 dagar kunde man sex år senare notera en kapacitet av 160 ton tackjärn under 116 dagar. Således en tiofaldig ökning av råvaran till smidet - men samtidigt med våra nutida mått näst intill ingenting i årsproduktion.
Bedoire hade andra aktuella insatser att ta itu med. Han ansökte om att få tillgodogöra sig Meldercreutz privilegier att skapa nybyggen. I en odlingsplan talas om att sätta igång 32 förfallna nybyggen och skapa nya sådana för gruvarbetare, hyttpersonal, kolare och "forselmän". Och sist men inte minst skulle Bedoire anlägga en ny masugn närmare gruvan, nämligen vid Vassara älv intill dagens Gällivare, och därmed skapa ett alternativ till Strömsund.
Så fortsatte han att reorganisera bruket. Samtidigt fanns det andra intressenter som anade framtidsmöjligheter trots att vi i nutid kan tycka att hela brukskomplexet var ett hopplöst företag. Konkurrenten var Samuel Gustaf Hermelin, titulerad bergsråd och med position i Bergskollegium. Han såg hur Bedoire hade genomfört sina satsningar vid bruket. Nu ville Hermelin inte vara sämre och gjorde inmutningar i Malmberget för att försäkra sig om egen järnmalm.
De båda herrarna var därmed på kollisionskurs och tvisten löstes på ett radikalt sätt. Hermelin köpte hela Meldersteinskomplexet 1799 för 84 000 riksdaler. Bedoire drog sig tillbaka från norr, satsade som nämnts på Gysinge vid Dalälven, och har gått till historien som att han gjorde en bra affär i fallet Melderstein. Siffrorna ungefär 30 000 mot 84 000 kan tyckas tala för den saken men riktigt så enkelt är inte svaret.
Hur mycket hade Bedoire lånat ut till den förre bruksägaren, hur mycket hade Bedoire investerat under sin ägarperiod, detta blir den ena frågan. Hur mycket av framtidstro och förväntningar i ett långt perspektiv får man läsa in i en sådan affär? Det gäller främst den ytterst osäkra posten att värdera "de mörka bergen" som Ahlström kallar råvaruresursen lika med järnfyndigheten.
Man kan i alla fall säga att Norrbottens brukshistoria är fylld av en rad ekonomiska misslyckanden för ägarna. Transporterna har uppfattats vara huvudproblemet. Bröderna Momma mer eller mindre ruinerades. Meldercreutz hade förbrukat en stor del av sin förmögenhet och Hermelin gick i konkurs 1812. Men Bedoire han kunde räkna med plus i slutredovisningen.
Till sist: vad kan man i nutid uppleva av allt detta? Mitt eget svar är högst personligt. Vintern 1989 hade jag i uppdrag att göra en skrift om Meldersteins hundrafemtio år som bruk. Där satt jag i herrgården alldeles mol allena med mörkret som en vägg kring huset. Då läste jag några rader som ingick i en Beskrivning av en professor Ekman från året innan Meldercreutz ville sälja sitt Melderstein. I mörkret inspirerades jag av den dåtida uppräkningen. Där fanns hålldamm, knippsmedja, kolhus och brunn, stångjärnshamrar, tegelbränneri och kvarn, fin- och polersmide liksom handsmedja till ett gevärsfaktori. Vidare nämns en karaktärsbyggnad till bruksägarens disposition på 15,5 x 9 m, två flygelbyggnader, kontorsbyggnad, större och mindre boningshus, fähus, kornbodar och stall.
Så var det en gång. Tänk hur mycket av liv och rörelse som funnits här. Nu hade jag äran att disponera detta imperiums hjärta, karaktärsbyggnaden, alldeles för egen räkning under några dygn. Det minsann gav vingslag åt historien.