Ny bok om arbetsstugornas barn

För ungefär tio år sedan ville Barbro Bäcklund från Arjeplog veta mer om sin farmor som dött när Bäcklund ännu var ung. Det fanns så många frågor kring farmoderns liv, vem var denna människa och hur hade hon levt? Barbro Bäcklund vände sig till sin farbror Sverker, som varit en fantastiskt historieberättare med gott minne under hela sitt liv.
- Men jämt och ständigt halkade vi in på hans minnen från tiden då han bodde i arbetsstuga. De berättelserna hade jag ju hört under hela min uppväxt, och det var tydligt att det hade satt djupa spår i honom, berättar hon.
Till slut bestämde hon sig för att lägga farmodern åt sidan och helt ägna sig åt farbroderns berättelser från arbetsstugan. Snart växte alla anteckningar och Bäcklund insåg att hon ville göra en bok om farbroderns livsöden i unga år. I veckan finns den i bokhandeln.

Arbetsstugan i Arjeplog byggdes 1902, och var en av de första i länet. Hit kom barn som antingen inte hade någon som tog hand om dem, eller vars familj bodde så långt bort ifrån samhället att de inte kunde åka mellan för att gå i skolan.
- Vissa barn hamnade på skolhem medan andra fick plats på arbetsstuga. Det var lite av ett lotteri var man hamnade, säger Bäcklund.
Det centrala på arbetsstugan var att barnen arbetade för uppehället. Pojkarna utförde gårdssysslor medan flickorna tog hand om hushållet. Ofta var arbetsdagarna både hårda och långa. Men det fanns också vissa ljusglimtar i tillvaron, har farbror Sverker berättat.
- De fick vara med om en del intressanta saker ibland. Och roliga. Ibland kunde de få gå på bio eller lyssna på Barnens brevlåda i radio. Och emellanåt skickade folk godis och frukt till dem, Sverker berättade för mig att han en gång fick ett päron i julklapp och det var första gången han smakade något sådant, berättar Bäcklund.

Farbor Sverker var på arbetsstugan från tio års ålder, mellan 1926 och 1930. På jularna och somrarna fick han åka hem till familjen - något som inte alla barn hade möjlighet till.
- Vissa barn hade ingen att åka hem till för många hade förlorat sina föräldrar i Spanska sjukan, andra kanske inte kunde ta sig hem. Men de hade ju doktor Wallqvist, "Lappmarksdoktorn". Han tog sig an barnen på arbetsstugan och blev lite som en pappa för dem, säger Bäcklund.
Mantrat i stugan var "sanningskärlek, sedlig kraft och gudsfruktan". Denna strikta levnadsdevis drevs av föreståndarinnan, som barnen kallade Pintorparhäxan. Det har också blivit titeln på Bäcklunds bok; Pintorparhäxans elev.
- Hon hade all makt i sina händer, men inget hjärta, tyckte min farbror.
Arbetstugan som fenomen fanns ända in på 50-talet.
- Det är inte länge sedan. Tänk vad saker kan ändras på så kort tid, avslutar Bäcklund.

Ny bok om arbetsstugornas barn

När Barbro Bäcklunds farbror Sverker berättade om sin barndom i arbetsstuga insåg hon att här fanns en historia att skriva. Så blev hennes bok "Pintorparhäxans elev" till, en berättelse om barns hårda villkor under 20-talet.