Det är länge sedan jag bodde i Karlstad, men den här sommaren har gett mig flash-backs: Jag har tänkt mycket på hur dött Luleå är då kulturinstitionerna tycks ha tagit semester.
Turister har inte mycket att hämta i Luleå vad gäller kulturbegivenheter. Märkligt eftersom det inte är så många år sedan Luleå blev utsedd till Årets kulturkommun.
Vad hände?
Tillbaka till Karlstad. På min tid i staden fanns ett ordinärt, dammigt dussinmuseum. Många solvarv senare hände något. Länsmuseet fräschades upp. Fick en tillbyggnad med utrymme för en välsorterad butik och restaurang/fik. På Sandgrundsudden finns även ett bibliotek med en teaterbiograf, Arenan.
Ytterligare solvarv senare gjordes den klassiska dansrestaurangen Sandgrund om till Sandgrund Lars Lerin Konsthall.
Med tiden har Sandgrundsudden blivit ett givet mål för kulturtörstande turister och besökare.
I Luleå, vid en av Storgatans ändar, finns ett länsmuseum där inte mycket har hänt på decennier. Det påstås tillhöra bottendivisionen i sin klass. Och det nöjer vi oss med?
Utställningar, ja. Men som ni förstår avser jag uppfräschade och ändamålsenliga lokaler för ett länsmuseum anno 2014.
Personalen har säkert intentioner så det räcker. Men har man inga vettiga lokaler att jobba med blir det tufft i konkurrensen.
Tiden är förbi då en region ”måste” ha ett länsmuseum. Vissa regioner har antagit utmaningen. Andra utreder. Somliga bryr sig inte.
Turister och besökande minns och berättar.
Jag har flera skäl att åter besöka Karlstad. Inte minst för att skaka av mig gamla minnen av ett dammigt museum. Den resan ser ut att bli lätt som en plätt.
Värre är den resa kulturansvariga politiker och tjänstemän måste anträda för att vi i Norrbotten ska få ett ändamålsenligt länsmuseum. Varför inte göra ett studiebesök i Karlstad eller annorstädes där man fått tummen ur?
Konsten och annan utställningsverksamhet behöver ha moderna och ändamålsenliga lokaler. Det handlar om vilken division vi vill tillhöra.
Som sagt: Turister och besökande minns och berättar.