Jag öppnade fönstret och mild, varm luft rusade in. Det kĂ€ndes overkligt pĂ„ ett vĂ€ldigt verkligt sĂ€tt â mot t-shirten, mot ansiktet, i lungorna. En fluga flög in och krockade yrvaket mot alla kanter i rummet. Solen petade pĂ„ varenda centimeter av min hud och jag stod i mina pyjamasbyxor och tittade förvirrat pĂ„. Det gick inte att tvivla pĂ„ att det hade hĂ€nt. PĂ„ nĂ„got sĂ€tt hade det helt obemĂ€rkt smugit sig in, vandrat lĂ€ngs termometrar och gator under nĂ€tter i maj. Den var hĂ€r. Sommaren hade anlĂ€nt.
Början av Ă„rstider bĂ€r alla med sig en ny palett av vĂ€der som ger livet en slags frĂ€schör. En föraning om att det Ă€r nu nĂ„got kommer att förĂ€ndras. Det finns ett nytt liv i vĂ„rens blommande, sommarens lata sol, höstens förmultnande eller vinterns bleka ödslighet â som om det existerar en direktkoppling mellan oss och Moder Jord. Mellan de spirande vitsipporna och den nyfunna lĂ€ttheten i vĂ„ra steg. Mellan de första iskristallerna pĂ„ asfalten och den plötsliga kĂ€nslan av Ă€ckel som uppstĂ„r nĂ€r vi ligger bredvid en nĂ„gon som vi brukade tro att vi inte kunde leva utan.
Som om vÄra kroppar vÀgrar att glömma de naturvarelser, de djur vi egentligen Àr trots alla byggnader, civiliserade samhÀllen och tekniska uppfinningar som vi försökt lÀgga mellan oss. Vi Àr inte större Àn att en regnig dag fortfarande gör oss pÄ dÄligt humör Àven om vi numera inte lÀngre sitter ute i skogen utan i vÄra smÄ vÀlisolerade kontor. VÄra liv centrerar sig fortfarande kring vÀder. Om kopplingen Àr biologisk eller kulturell vet vi inte. Det enda vi vet Àr hur det kÀnns att vakna till sommarens första morgon och allting runt omkring ser ut som en kÀrleksförklaring till just oss.
ĂndĂ„ anses det klassiska vĂ€derpratet vanligtvis vara nĂ„got fult; allmĂ€ngiltigt smĂ„prat för att ömsesidigt maskera att man egentligen inte har nĂ„got att prata om. Att prata om vĂ€der ses som nĂ„got banalt som inte sĂ€ger nĂ„got i realiteten fastĂ€n vi översĂ€tter vĂ€der till vĂ„ra liv varje dag. Att prata om vĂ€der ses som ett tecken pĂ„ avstĂ„nd, fastĂ€n det Ă€r ett av de mest grundlĂ€ggande sĂ€tten att frĂ„ga nĂ„gon hur hen mĂ„r.