Vissa morgnar vaknade jag och kände mig plötsligt tio år äldre än vad själen hade indikerat bara dagen innan. Dessutom, vartefter dygnet fortskred, råkade jag av en händelse passera en busskur i fula Luleå, och tyckte sekunden senare att ytterligare ett decennium hade passerat.
”Melodifesten har börjat”, eller någonting liknande stod att läsa på reklamaffischen som kilats in mellan plexiglasen.
Inte nu igen! Slafs och klafs och spillda toner.
Nu är det väl ingen nyhet att såna som jag, som skriver på tunglästa kultursidan där vissa artiklar till och med saknar ingress, har vissa förutbestämda åsikter om populärkulturens alla ömkligaste yttringar.
Så det föranleder ju ingen att höja på ögonbrynen. Nej då, indignationen var inte alls poängen. Jag skulle ju till och med kunna krydda mina invändningar med några krångliga ord, uppsnappade på universitetskursen i kulturhistoria (om jag nu ens hade gått någon sådan). Men jag tror att vi skiter i det.
För tre andetag bortanför busskuren var i stället stegen lätt hasande, och blicken vänd nedåt. Mitt väsen hade den allra sämsta av egenskaper: Oförmåga att älska.
Helst av allt skulle jag vilja det, dyrka dig, och vara en sann entusiast med chipspåse och kall läskeblask. En som låter sig uppslukas. Men jag kunde inte. Det gick inte. Hänförelsens tid var förbi, och premiärerna få.
Och inför denna insikt var fickorna tomma. Jag skrapade med pekfingret längst ner i sömmarna och kunde bara detektera några torra skräp, samt en använd snortuss. I innefickan, närmast hjärtat, låg en tom inköpslista.
Dessutom håller jag fast vid min totalbojkott. Samtliga tv-program som innehåller någon form av utslagning ratas. Medan de andra tittar, vandrar jag ner för trappan.
En annan sak är också märklig. När jag var ung hade radion ett program som hette ”Bandet går”. Folket satt i sina källare och gjorde demoinspelningar med vad som kallades portastudio. En apparat med kassettband som möjliggjorde flerspårsinspelningar. Allt lät skit och brus ljudkvalitetsmässigt. Men det var någonting annat än I love to love med Tina Charles. Det var lycka.
I dag när en dator och en billig mixer lätt kan förvandla vilket sovrum som helst till en fullgod musikstudio borde alternativen spruta ut. Jag vet ju att de borde finnas där på youtube. Jag ville hitta dem. Men allt som kom upp i sökfönstret var en enda lång melodifest.
Jag behövde hjälp. Och innefickan blev allt tyngre.
Egentligen ville jag bara möta någon, en enda människa hade räckt. Helst innan jag kom fram till nästa busskur.