Objektivitet kontra subjektivitet Àr en svÄr avvÀgning nÀr det kommer till recenserande. Vad gör man egentligen om kunskapen inte rÀcker till för att kunna se det ur ett annat perspektiv Àn sitt egna? Jo, man urskuldar sig pÄ förhand och hoppas pÄ att inte förarga de till synes redan arga bandmedlemmarna i hardcorebandet Beyond Pink.
Vad mina otrÀnade hardcoresinnen lyckas förnimma Àr att det Àr snabbt, öronbedövande och aggressivt. Vad som sjungs om förstÄr jag inte. FörstÄr heller inte om det Àr vÀltajmat eller bra. FörstÄr faktiskt ingenting.
I det lilla tÀltet stÄr publiken tÀtare Àn pÄ nÄgon annan spelning, och det Àr samtidigt festivalens tveklöst mest engagerade publik. Varje lÄt uppföljs av dÄnande ovationer frÄn de svettblöta frÀmsta publikraderna, men uteblir inte pÄ nÄgot sÀtt frÄn den resterande publiken.
Jag hakar istĂ€llet upp mig pĂ„ petitesser som att rörelsen âslĂ„ sig sjĂ€lv med öppen hand mot tinningenâ kĂ€nns extremt trött nĂ€r den Ă„terkommer under varje lĂ„t. Att det halvspasmiska headbanganget inte ser genuint ut â för att ifrĂ„gasĂ€tta mig sjĂ€lv âHur ser âgenuintâ headbangande ut menar du?â.
Det hÀr var eventuellt en briljant spelning. Rena femmor och högsta betyg överallt. Jag tÀnker dock vandra den subjektiva vÀgen. Jag förstÄr nÀmligen inte mer Àn att jag har lock för öronen och hade hellre offrat min hörsel pÄ nÄgonting annat.