Oktober är dagar då man inte längre kan tydligt urskilja gränsen mellan att drömma, sova eller vara vaken. Oktober är att vakna på morgonen och inte veta om man ska gå tillbaka till sängen eller äta en skål med flingor och mjölk. Man tittar på klockan och om numret är ensiffrigt går man till köket. Om tvåsiffrigt, en lättnad och tillbaka in under täcket.
Oktober är morgnar då man inte längre kan sjunga; ständigt denna känsla av att vara nykläckt, liksom avklädd. Hjälplös mellan svettiga ostmackor, frostinvaderad asfalt och rökridåer ur munnen. Oktober är en månad då vi glömmer bort alla löften vi gav i augusti om att bli bättre människor. Eller i alla fall förbättrade. Oktober är en månad man bara är.
Som en sömnig massa rör vi oss utan att reflektera från plats till plats. Från ICA-butiker till vårdcentraler. Från vårdcentraler till trafikljus. Från trafikljus till hårda kontorsstolar av trä som sakta äter sig in i våra kroppar.
I oktober följer vi strömmen, utan att bråka. Det finns en gemensam, underförstådd överenskommelse om tålamod. Oktober är en månad när det inte ligger prestige i att komma först i kön. Oktober är en månad vi skiter i om vi kommer fem minuter för sent till mötet.
Oktober är att glömma vantar för att de inte är helt självklara än. Oktober är att intala sig själv att vantar inte är självklara än – att hålla kvar någon slags glöd, någon slags motståndskraft, någon slags sommar mellan fingrarna. Oktober är att gå omkring med knutna nävar; jackfickor som bultar. Oktober är en månad då motstånd nöts ner, knoge för knoge, tills man inte orkar.
Man orkar inte tänka på växthuseffekten. Man orkar inte tänka på döende isbjörnar – inte när duschen känns som de kramar man aldrig fick. Och på kvällen när bekymrade nyhetsreportrar diskuterar oroligheterna i Syrien ramlar man ner i soffan bland högar av kläder. Somnar – djupt, tungt, oåterkalleligt – till ljudet av fallande bomber och människor som förlorar alla de någonsin älskat. Oktober är en väntan.
En väntan bara för väntans skull. Det är en längtan, efter något mer, något annat, vad som helst – allting duger! Men ingenting räcker. Oktober är en hållplats, att vänta på bussen utan att veta var vi ska eller vill åka.
Oktober är en månad då det enda vi vet är framåt. Fram, genom svettiga ostmackor, frostinvaderad asfalt och rökridåer ur munnen. Fram, genom trafikljus, såriga knogar och isbjörnar som drunknar. Framåt på något sätt, framåt mot någonstans, framåt vi vet inte var men hur som helst framåt.